Debatt: Kärnvapennedrustning är nödvändig

I en intervju på Rapport kommenterade Daniel Ellsberg USA:s (följt av Ryssland) uppsägning  av INF-avtalet (Intermediate-Range Nuclear Forces Treaty,). Avtalet slöts 1987 mellan presidenterna Reagan and Gorbatjov och där parterna enades om att avveckla 2 700 medeldistansrobotar (räckvidd på 500–5 500 kilometer).

Det handlade om kärnvapenbestyckade missiler vilka de två stormakterna haft stationerade i Europa och som var avsedda för mål i Europa. USA:s eget territorium berördes inte av detavtalet. Daniel Ellsberg sade följande – ”Om en utplacering av dessa robotar åter blir verklighet blir världen mycket farligare än den är idag – och läget är redan ohållbart”.

Daniel Ellsberg gav år 2017 ut boken ”The Doomsday Machine”, som beskriver hur världen flera gånger tidigare varit mycket nära en kärnvapenkatastrof. Risken för en sådan katastrof – i dagens spända politiska läge – har aldrig varit större. Detta bekräftas av den internationellt respekterade amerikanska forskargruppen inom ”Bulletin of Atomic scientists”, i deras senaste rapport.

År 2002 sade USA ensidigt upp 1972 års ABM avtal (Anti-Ballistic Missile Treaty) Detta avtal var avsett att begränsa stormakternas möjligheter att installera missilsköldar som skydd mot vedergällning.

John Bolton – president Trumps säkerhetsrådgivare – hotar nu även med att säga upp det så kallade START avtalet (som utlöper 2021). Detta avtal (från 1991) begränsar på ömse sidorantalet interkontinentala kärnvapenstridsspetsar till 1550.

I USA:s senaste försvarsplan för kärnvapen (2018 Nuclear Posture) ingår en uppgraderingav USAs kärnvapen på över ”tusen miljarder dollar” (Sveriges försvarsbudget är på 6 ca miljarder dollar). Målsättningen är att de amerikanska kärnvapnen ska göras mer ”användbara” och kunna användas även mot länder som inte har kärnvapen.

Antalet NATO-länder som omringar Ryssland har sedan Sovjetunionens upplösning ökat från 16 till 29 länder.  Samtidigt flyttar NATO fram sina militära bassystem allt närmare den ryska gränsen. Enligt SIPRI är USA:s med övriga NATO ländernas militära budgetar sammantaget  12 gånger större  än Rysslands militärbudget.

Under det kalla kriget (1960–1980 talet) tillämpades den så kallade MAD-doktrinen. Denna utgick från att bägge stormakterna hade tillräcklig militär styrka för att kunna vedergälla ett överraskningsanfall. Enligt amerikanska vetenskapsmän och militäranalytiker  (Se tidskriften Foreign Affairs, Keira Lieber, Daryl Press samt ”The Bulletin of the AtomicScientists” mars 2017 med flera) går USAs militärdoktrin idag  ut på att USA, i en krissituation, ska kunna gå segrande ur ett kärnvapenkrig. Detta tänker man sig kunna ske genom att man slår till först – det vill säga genom att iscensätta ett avväpnande så kallat ”förstaslaganfall”  (Preemptive nuclear strike).

Victor Pozbihir, rysk generalstabschef, drar samma slutsats. På en säkerhetskonferens (Moskva 26 april, 2017) framförde han officiellt ryska farhågor över hur USA – i ett krisläge planerar för ett så kallat ”avväpnande första kärnvapenanfall”.

Ryssland förfogar över ca 400 baser som är avsedda för långdistansrobotar vilka kan nå USA. Teoretisk skulle USA kunna oskadliggöra dessa baser. Den varningstid som står till Rysslands förfogande ligger på ca 10 -15 minuter. Men Ryssland har, liksom USA, även tusentals kärnvapen som är avsedda för mer närbelägna mål.

Dessa kan inte elimineras genom ett ”förstaslag”.  Länderna i Europa (inklusive Sverige) framstår därför som de stora förlorarna oavsett om USA själv inleder ett ”förstaslag”, eller om ett krig startar genom en missbedömning eller om det framprovoceras (genom till exempel en så kallad ”falsk flagg”-incident) av annan makt.

Sverige slöt med NATO år 2016 ett Värdlandsavtal som (maj, 2018) kompletterats med en så kallad ”Avsiktsförklaring”. Denna lägger grund för ett fördjupat försvarssamarbete i syfte att ”förbättra Sveriges förmåga att bedriva ”multinationella operationer”.

Värdlandsavtalet ger Nato ett handlingsutrymme (öppet eller dolt) att placera ut kärnvapen på svensk mark samt möjlighet (i en akut krigssituation) att kunna avfyra vapen från svenskt territorium. Den avgörande frågan handlar inte om huruvida USA först måste be Sverige om lov utan om den berättigade oro Ryssland måste känna avseende svenskneutralitetspolitik. Att tro att USA/NATO i ett akut krisläge skulle ta hänsyn till ett svenskt veto vad gäller ett införande av kärnvapen är önsketänkande. Ännu större önsketänkande är att tro att Ryssland skulle finna dylika försäkringar trovärdiga.

I juli 2017 röstade 122 länder, däribland Sverige igenom en FN:s konvention om kärnvapenförbud. Till skillnad från ickespridningsavtalet – som innebär att kärnvapenmakter inte ska sprida kärnvapen till andra stater och att andra länder ska avstå från att skaffa dem – så föreskriver FN:s konvention om kärnvapenförbud ett totalförbud.  För att konventionen ska träda i kraft krävs dock att minst 50 stater ratificerarden. Sverige har efter påtryckningar fortfarande underlåtit att göra detta

Det finns idag mycket starka skäl för att ta Daniel Ellsbergs råd vad ­gäller initiativ till en kärnvapen­nedrustning på allvar.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.