Debatt: Kärleken är en politisk motkraft

Jag har nyligen avslutat ännu en resa till Tyskland och återigen, tillsammans med en skolklass, studerat ytterligheten av mänsklig depravering. Den stavas nationalsocialism.

Förfallet då, på 1930-talet, var inte plötsligt och oväntat utan skedde etappvis och successivt. Nationalsocialismens företrädare visste att nyttja samhällets strukturer av dominans och underkastelse, och de visste att utnyttja människans främsta överlevnadsstrategi, rädslan, i sitt eget onda syfte.

När jag skriver dessa rader sitter jag på bussen hem från Arlanda, klockan är snart nio på kvällen och solen suckar över horisonten. Där hemma väntar mina barn. De som förkroppsligar den i allt väsentligt viktigaste känslan i mitt liv – kärleken.  Det är i deras sätt att gå, att resonera, att hacka lök, att kramas, i deras små vinster och knappa förluster, som samlat skapar denna livgivande känsla. Det är dem jag känner bäst av alla. Jag känner deras mänsklighet, precis så skör och stor den är.

Att kärleken är långt större, långt mäktigare, än dess mörka motsats är för mig lika självklart som jordens rotation kring solen eller dragningskraftens inverkan på det fallande äpplet. Det är lika självklart som värmen i mina barns omfamning. Det är så för mig nu, och så har det varit för föräldrar i alla tider, även i Tyskland på 30-talet. Ändå släpptes nationalsocialismen, hatet och förfrämligandet, successivt in och fick verka ända fram till total mänsklig förnedring – för alla. Var fanns den så mycket mäktigare kärleken då? Varför blev den aldrig en politisk motkraft att räkna med?

Vi har ett främlingsfientligt parti i Sveriges riksdag som vill utöka polisens möjligheter att registrera människors etnicitet och sexuella läggning. Det är landets tredje största parti. Vi har 500 fanbärande nationalsocialister som marscherar i Falun på första maj och vi har samma nordiska motståndsrörelse som i sommar ges en plats under politikerveckan i Almedalen, som en rörelse bland andra.

Det sker successivt, stegvis, inte plötsligt och oväntat. Vi ser tecken i dag, lika tydligt som det fallande äpplet. Vi måste nu välja att torgföra kraften i den kärlek som finns i mötet med våra barn, barnbarn, vänner och medmänniskor. Vi måste nu göra det som inte gjordes för snart 100 år sedan och omvandla kärleken till en politisk motkraft, både genom retorik och praktik.

Att lyfta kärleken som en sådan kraft kräver absolut en ansträngning från oss alla. Vi behöver gå från att gilla kärleksfulla inlägg i sociala medier till att dela dem, från att avstå obehaget av konfrontation till att svara upp mot förakt. Från att älska många till att omfamna fler och från att tycka saker i små sällskap till att torgföra vår politik till allas beskådan.

Om vi alla gemensamt utifrån egna förutsättningar och visioner gör den extra ansträngningen att lyfta kärleken till en allmän angelägenhet, blir inte morgondagen lika omslutande mörk som den var för snart 100 år sedan. Den blir i stället mycket bättre. Engagera er – med kärleken som drivkraft!