Debatt: "Kan inte låta bli att önska att det vore jul året om"

Julafton året om skulle göra klar skillnad för många vilsna själar som råkat ut för saker i livet som gjort att de hamnat utanför på ett eller annat sätt, skriver Stockholms Stadsmissions direktor Marika Markovits.

Att ge eller inte ge. Det är en fråga som många ställer sig, kanske speciellt så här inför jul. Människors välvilja och givmildhet är bevisligen större i jultider än under resten av året – bidragen till välgörenhet ökar. Kanske för att vi nu köper presenter till nära och kära och även vill göra något för andra. Kanske för att kylan kryper på och du ser att de som tvingas sova på gatan blir synligare ju kallare och mörkare det blir. Oavsett orsak är det en tid då vi bryr oss lite extra om våra medmänniskor och därmed en oerhört viktig period för välgörenhetsorganisationerna. 

Att givmildheten ökar i jultider är behjärtansvärt och avgörande på alla vis. Men som direktor på Stockholms Stadsmission och efter hundratals samtal med människor i våra verksamheter vet jag att julafton är en dag som alla andra för de som lever i hemlöshet. En dag att hitta mat, sovplats och värme. En påminnelse om avsaknaden av en familj och ett sammanhang. För dem kan julafton lika gärna vara midsommarafton eller en helt vanlig onsdag. Därför kan jag inte låta bli att önska att det vore jul året om. Tänk, då skulle allas givmildhet ligga på topp varje dag. Tänk vad mycket mer vi och andra organisationer skulle kunna göra för alla de människor vi möter. Hur mycket vi faktiskt skulle kunna göra för att förändra deras livssituationer. Att mycket snabbare se till att de får en dörr att låsa om sig som språngbräda mot ett bättre liv. Att fullt ut vara det kontinuerliga stöd som hjälper dem att återerövra egenmakten. Ja, tänk. Julafton året om skulle göra klar skillnad för många vilsna själar som råkat ut för saker i livet som gjort att de hamnat utanför på ett eller annat sätt.

Ensamheten är extra kännbar för EU-migranten som kommer till Stockholm för att hitta försörjning med en dröm om att återvända till familjen med pengar till husrum och mat. Många kommer hit med stora förhoppningar, men verkligheten blir ofta en annan. EU-migranternas närvaro har ökat i takt med ökad fattigdom och fri rörlighet i Europa. Problemet är att de inte omfattas av skyddsnätet i Sverige. Det krävs stora strukturella förändringar, inte bara i Sverige utan i flera europeiska länder, för att skapa en dräglig tillvaro för arbetssökande EU-migranter. För dem behövs civilsamhällets insatser mer än någonsin för att komplettera där samhället brister.

Som för Crina och hennes man Petru som kom till Stockholm för att de hört så mycket gott om Sverige. Men som inte hittade något arbete här, utan istället måste tigga med vetskapen om att hemma väntar deras vuxna barn och barnbarn som försörjer sig på barnbidrag i brist på arbetstillfällen. Sover gör de på Centralstationen. Eller som Yordan som lämnade sin sjuka fru och sexårige son i hemlandet för att hitta arbete för att täcka sin frus behandlingskostnader för att hennes njurar ska fortsätta fungera. Han tigger på nätterna. Han skäms för mycket för att tigga på dagarna. Eller Carlos som också han kom hit för att familjen svälter och som sover på gatan eller vandrar omkring på nätterna för att hålla värmen. Eller….ja - listan är alltför lång. Poängen är att de inte är här för att de vill, de är här för att de måste. För att de inte ser någon utväg. För att överleva. För dem är människors givmildhet året om livsviktig.

Givandet är ofta något som hjälper en människa på kort sikt, men ibland gör gåvan att långsiktiga förändringsprocesser startar. Ett medmänskligt samhällsklimat sätter tryck på politiker att skapa en medmänsklig EU-politik som med tiden minskar fattigdomen i Europa och undanröjer diskriminering på arbetsmarknaden och därmed ökar allas möjlighet att försörja sig själva. Det är en värdighetsfråga för oss alla, dig, mig och EU-migranten. Fokus läggs då precis där det ska vara; på att hitta lösningar på hur orsakerna till fattigdom kan minimeras.

Lika viktigt som att skänka en slant är det att se hela människan. Att med ett öppet sinne ge någon tid. Var och en måste själva göra en bedömning om det är en god handling att ge tiggare pengar eller inte. Det är fråga om medmänsklighet, att stanna upp en stund och samtala och våga och vilja se en annan människa i nöd. Det kommer alltid att finnas fattiga ibland oss. Vi måste orka se och hantera det med medmänsklighet. Det viktiga är inte vad du som medmänniska gör, utan att du gör något. Det är tillsammans vi kan göra skillnad. När många ger lite, i pengar och medmänsklighet. Det går att skapa en bättre värld genom att verka i det lilla. Ibland kan det räcka med ett leende. Nästa gång du möter någon på gatan som tigger pengar - gör vad som känns bäst för dig. Se möjligheterna i varje människa, inte bara det yttre. Stanna upp, se och samtala om lusten eller nyfikenheten faller på. Det kan bli ett ömsesidigt möte som betyder långt mer än slanten du avstår. För er båda. Inte bara för att det är jul. Bara för att det är en helt vanlig onsdag.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg, som du kan beställa i pappersformat här. Tidningen finns också i vår Androidapp och Ipad/Iphoneapp.

Vill du prenumerera för under 12 kronor numret? Skicka ett mejl till kundtjanst@etc.se.