Debatt: Kampen mot judehat måste vara konsekvent

Nyligen, 27 januari, samma datum som förintelselägret Auschwitz-Birkenau befriades 1945, var det Förintelsens minnesdag. Det systematiska och industriella mördande av främst judar, men även romer och andra nazisterna ansåg som oönskade ”saknar motstycke i historien men kommer för alltid att ha en universell betydelse”. 

Citatet  kommer från Stockholmsdeklarationen om utbildning, hågkomst och forskning om Förintelsen från januari 2000, ett dokument som var delaktigt i att etablera den här minnesdagen och som det finns all anledning att begrunda idag.

Idag ökar antisemitismen i hela världen, och judar i Sverige blir alltmer utsatta för hat och hot. Antisemitiska budskap flödar i sociala medier och antisemitismen normaliseras i bredare kretsar.

Detta har uppmärksammats av regeringen, som har lyft behovet av att bekämpa antisemitismen. Det är bra, men otillräckligt för att leva upp till Stockholmsdeklarationen som fastställer följande:

”Vår samtid är fortfarande märkt av folkmord, etnisk rensning, rasism, antisemitism och främlingsfientlighet. Det internationella samfundet delar därför ett djupt och viktigt ansvar att bekämpa sådan ondska.” 

Ansvaret gäller alltså inte bara att bekämpa antisemitism, utan att konsekvent bekämpa liknande ondska och övergrepp oavsett vilken grupp som drabbas.

Här finns mycket att önska. Regeringen har varit helt oförmögen att ta avstånd från det fruktansvärda massdödandet i Gaza samt de enorma övergrepp mot palestinierna som gör att Israel nu utreds för folkmord av International court of justice (ICJ). 

Regeringen är inte ens kapabel att stoppa den rasism som regelbundet ges uttryck för av ledande företrädare för det största partiet i regeringsunderlaget, Sverigedemokraterna – ett parti som staten Israel alltjämt vägrar att befatta sig med officiellt på grund av dess nazistiska rötter. 

Nyligen uttalade justitieutskottets ordförande Richard Jomshof (SD) att han vill se ett förbud för muslimska symboler i det offentliga rummet, likt det som finns för hakkors. Både uttalandet och regeringens brist på avståndstagande från det har kritiserats av bland annat Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA). Uttalandet är inte bara rasistiskt mot muslimer, det innebär också ett förringande och relativiserande av nazismens symboler och brott.

Förintelsens minnesdag kräver alltså av oss att klara av att driva den konsekventa antirasism som både Stockholmsdeklarationen och SKMA står för. Vi kan inte bekämpa förtryck av eller övergrepp mot en grupp och samtidigt tolerera eller underblåsa avhumanisering av andra grupper. 

Regeringens inställning som (om än oavsiktligt) ärligast beskrevs av Carl B Hamilton (L) när denne skulle kommentera ett tidigare islamofobiskt uttalande av Jomshof – ”gränsen går vid judar” – missar inte bara målet utan riskerar att bli kontraproduktiv. Den enormt viktiga kampen mot antisemitism riskerar att uppfattas som – eller i värsta fall reduceras till – ett politiskt slagträ. När utbildningsminister Mats Persson (L) skriver om antisemitism i en text titulerad ”invandrares judehat kan inte bortförklaras” kan det framstå mer som ett sätt att driva Tidöpartiernas bärande berättelse om invandringskritik än som genuin antirasism.

Antisemitismen är på många sätt unik. Inte bara genom Förintelsen, utan på grund av hur utsatta judar har varit historiskt och fortfarande är – även här i Sverige idag. Och det råder ingen tvekan om att antisemitismen har ökat kraftigt under Israels bombning av Gaza. Det är allas vårt självklara ansvar att förkasta ett rasistiskt kollektivt skuldbeläggande av judar för det som staten Israel gör, och att peka ut och ta avstånd från antisemitiska tankegångar även i forum som drivs av en förtvivlan över dödande av och övergrepp mot palestinier. 

En utsatt grupp som judarna har allt att förlora på ett mer polariserat och hatiskt samhällsklimat 

Men kampen mot antisemitismen stärks snarare än försvagas om vi samtidigt är kristallklara med att ta avstånd från rasism och övergrepp mot andra grupper, inklusive islamofobiska uttalande i Sverige eller folkrättsbrott mot och avhumanisering av palestinier. En utsatt grupp som judarna har allt att förlora på ett mer polariserat och hatiskt samhällsklimat eller på att makthavare upplevs ha dubbla standarder i hur man förhåller sig till övergrepp.

Låt oss inspireras av Stockholmsdeklarationen och ”på nytt bekräfta mänsklighetens gemensamma strävan efter alla människors rätt till rättvisa och ömsesidig förståelse”. Det vore inte bara det bästa sättet att dra lärdomar av detta ofattbart hemska och historiskt unika brott, utan också ett väldigt värdigt sätt att känna ”empati med offrens lidande men också inspiration från deras kamp” och ”så frön till en bättre framtid i en jord genomsyrad av ett mörkt förflutet”.