Debatt: Kampen för ett erkännande av Västsahara fortsätter

För en månad sedan inleddes Polisarios kongress i flyktinglägret Dakhla i algeriska Sahara. Den västsahariska befrielserörelsen lyckades där genomföra en djupt demokratisk kongress med 2 500 delegater och hundratals gäster i den ökenby som bara två månader tidigare drabbades av den rika världens klimatförändringar i form av 12 dygns ihållande regn, där det normala är en millimeter i månaden.

De uttalade förväntningarna var höga – på FN-chefens besök i januari, på EU:s rättsväsende som underkänt ett avtal med Marocko som också omfattar Västsahara, på Afrikanska Unionen (AU) som ger den västsahariska staten, Sahariska arabiska demokratiska republiken (SADR), ett allt starkare stöd, och på Sverige som utifrån internationell rätt underkänt EU:s fiskeavtal med Marocko och förberett sig för ett erkännande av SADR.

Ingen där nere kunde ana att det samtidigt satt diplomater och S-politiker i Stockholm som planerade att gå den kungliga ockupationsmakten till mötes och – åtminstone för närvarande – vägra västsahariskt erkännande. Jo, möjligen kunde man ana något när Margot Wallström ville ha EU-nämndens välsignelse för att överklaga EU-domstolens beslut att underkänna handelsavtalet mellan EU och Marocko för jordbruks- och fiskeprodukter – en viktig seger för Västsahara.

Som gäster i flyktiglägren och på kongressen kunde vi konstatera att Polisario står för ett välorganiserat och demokratiskt samhällsbygge med en framskjuten plats för kvinnorna och att de också har förmåga att garantera säkerheten för sina invånare och gäster. Kongressen beslöt också att utveckla infrastrukturen i det, sparsamt bebyggda, befriade området öster om den 2 000 kilometer långa minerade mur som Marocko med israelisk hjälp har byggt genom landet.

Allt tyder på att Västsahara har en befolkning och statsledning som är mogen och välutbildad och som är värd ett erkännande. Det är också vad alla svenska partier utom M uttalar eller uttalat. Men istället låter man sig skrämmas eller mutas av Marocko som har som huvudinriktning i sin utrikespolitik att köpa ut de länder som har erkänt SADR och hindra nya. Kungens nationella uppdrag är att få världen att erkänna Västsahara som Marockos södra provinser. Något som inget land gör – utom Frankrike i realiteten om än inte formellt.

Den svenska regeringens huvudskäl för att inte erkänna Västsahara är att de folkrättsliga kriterierna inte är uppfyllda, tvärtemot den bedömning som Sveriges främsta folkrättsexperter hävdar. Men att man har lite dåligt samvete och måste bjuda på något är också tydligt – även om det sker med blinkningar till ockupationsmakten. Det föreslås ökade insatser som stöd till FN, ökat bistånd och bidrag till insatser för att få parterna att närma sig varandra.

Även om det här beslutet är en stor besvikelse för det västsahariska folket, Afrikanska Unionen och hela den svenska och internationella solidaritetsrörelsen så ska vi inte låta oss nedslås annat än mycket kortsiktigt. Västsaharierna har haft ett fantastiskt tålamod och det måste vi också ha.

Vi får se Margot Wallströms fega krypande för en rik och enväldig monark som en utmaning, en provokation som kan öka kunskapen om konflikten och västsahariernas situation och som kan ge kampen för ett fritt Västsahara ny energi och ökad bredd.

Vi ska inte lägga arbetet för ökat erkännande på hyllan utan ska påminna om den hela tiden. Men samtidigt ska vi förstärka kampen för att FN ska genomföra den folkomröstning som parterna kom överens om 1991 och som Marocko därefter har saboterat. Folkomröstningen är det naturliga instrumentet för västsaharierna att utöva det självbestämmande de har rätt till enligt FN:s system för avkolonisering. Både solidaritetsrörelser och AU har visat intresse för att ånyo ta tag i folkomröstningskravet, och bedömare som arbetat med frågan inom FN-missionen MINURSO menar att det inte föreligger några tekniska hinder.

Ett annat initiativ som håller på att ta form i bland annat Nigeria är en bred bojkott mot alla varor från Marocko. Man har sina erfarenheter från kampen mot apartheid och dessa erfarenheter har vi även i Sverige. Hittills har svenska och europeiska organisationer nöjt sig med att försöka stoppa produkter och naturresurser från det ockuperade Västsahara men den marockanske monarken har i sitt novembertal 2015 förklarat att man inte kan skilja på produkter från Marocko och de sydliga provinserna.

En kamp som pågått länge är försöken att få FN att utvidga MINURSO:s mandat att omfatta bevakning av de mänskliga rättigheterna i det ockuperade Västsahara. Det hänger på beslut i FN:s säkerhetsråd och där har det hittills stoppats av Frankrike. Men MR-situationen för västsaharierna i El Aaiún, Dakhla och de övriga städerna har bara blivit värre. Bosättare, polis och militär upprätthåller rena skräckväldet och rättsväsendet omfattar inte den befolkning som egentligen har rätt till landet.