Debatt: Kajsa Ekis Ekmans antingen eller är en fälla i prostitutionsdebatten

I Dagens ETC den 30/1 får vi läsa ”den sorgliga historien om hur Jämställdhetsmyndighetens kartläggning av prostitution och människohandel havererade”. Det är verkligen en sorglig historia som Kajsa Ekis Ekman berättar – den om två forskare som gick rakt ned i en ­”klassisk fälla” och trodde att ”det går att studera prostitution utan att lämna sin dator” och på så sätt hamnade ”i knäet på sexköpare och prostitutionslobbyn”. Det är en upprörande berättelse. Lyckligtvis är den inte sann. 

Ekis Ekman skriver att vi forskare genom kartläggningen blivit en megafon för åsikter hos sexköpare och en prostitutionslobby som vill legalisera sexköp. Detta genom undermåligt utförd datainsamling och medveten manipulation från vår sida. Men både metodkapitlet och slutsatserna i rapporten säger något helt annat. 

Det är inte så, som Ekis Ekman skriver, att ”sexköparens perspektiv dominerar i studien”. Tvärtom redovisas svaren från de sexköpare som inkluderades i studien på uppdrag av regeringen på 18 av rapportens 153 sidor. Den som läser rapportens slutsats och förslag på åtgärder får svårt att hitta något som ­gynnar sexköpares intressen. Att vi redogör för dessa personers erfarenheter och åsikter är ­således inte att likställa med att vi antar deras ­perspektiv. 

Inte heller är det så att vi, som Ekman påstår, har uteslutit den stora och ofta utsatta gruppen utländska kvinnor ur studien. Tvärtom var de personer som kontaktades direkt för att delta i enkäten nästan uteslutande utländska. Tyvärr är det en grupp som är svår att få att delta i studier. Eftersom vi var medvetna om detta och särskilt måna om att lyfta deras erfarenheter, genomfördes intervjuer med 15 myndigheter och organisationer som riktar sig till migranter och personer utsatta för människohandel. Till dem har vi ställt omfattande frågor om de personer de möter. 

Att det var få migranter och personer ut­satta för människohandel som deltog i studien är alltså inte att likställa med att vi avsiktligt exkluderat, eller som Ekman hävdar, ”censurerat dem” eller att deras erfarenheter saknas i rapporten. 

Att kartläggningen visat på en stor utsatthet för personer med erfarenhet av prostitution och människohandel återspeglas i att studiens viktigaste resultat rör hur samhällets responser brister och förstärker befintlig utsatthet. Baserat på detta resultat har Jämy i sin slutredovisning till Regeringen föreslagit en rad viktiga åtgärder för att förbättra stödet. 

Skillnaden mellan den faktiska rapporten och Ekis Ekmans framställning av den är så stor att det är svårt att förstå hur det är möjligt. Att något misstag kan göras i en text är en sak men här rör det sig om en text som genomgående är felaktig. Det går dessutom lätt att kontrollera genom att läsa den faktiska rapporten. 

Vi vill inte spekulera i Ekis Ekmans skäl till att skriva på detta sätt. Men hennes inlägg följer ett mönster vi känner igen och som återkommer i det offentliga samtalet om prostitution. Samma mönster fick oss att skriva den debattartikel Ekis Ekman nämner i sin text. Det mönstret vill vi prata om här.

Mönstret som återkommer är att två olika förståelser av prostitution ställs emot varandra: prostitution som en form av mäns våld mot kvinnor eller prostitution som en form av arbete. Respektive förståelse hårdras utifrån motsatspar där ingenting samtidigt kan till­höra båda kategorierna, prostitution är antingen försörjning eller våld, frivillighet eller tvång. Personer med erfarenhet av att sälja sex framställs som antingen offer eller frivilliga aktörer. I en sådan polarisering finns inget utrymme för komplexitet eller motstridiga erfarenheter. Inte heller för kritik av delar av den rådande policyn, man är antingen ”med oss eller mot oss”. 

Här blir enskilda personers berättelser om sina upplevelser av prostitution ett hot mot ena eller andra sidan och slagträn i debatten, beroende på vilken sida de upplevs gynna. Så hårda är gränserna i prostitutionsdebattens ”antingen eller” att man som forskare kan uppfattas som ”för prostitution” enbart genom att presentera ett resultat där personer med erfarenhet av prostitution beskrivit både fri­villighet och tvång. 

Vår erfarenhet som forskare är att de flesta personers berättelser rymmer aspekter av både frivillighet och tvång, aktörskap såväl som utsatthet. Mer sällan är det antingen eller.  

Utifrån ett sådant mönster blir det rimligt att som Ekis Ekman misstänkliggöra alla 176 deltagare i enkätstudien, ifrågasätta om de ”verkligen befinner sig i prostitution” och hävda att ”några prostituerade har Hall och de Cabo inte träffat”, trots de 14 personliga intervjuer vi genomfört. Ekman gör på så sätt tydligt att endast vissa erfarenheter av prostitution räknas som ”riktiga” och värda att lyssnas på: de som har levnadsförhållanden och åsikter som stämmer överens med den ena sidan i ”antingen eller”-förståelsen av prostitution.

Utifrån samma mönster kan man förstå hur Ekis Ekmans upplevelse av rapporten skiljer sig så från det faktiska innehållet. För trots att enkätdeltagarna beskriver en mycket hög grad av egenskattad ohälsa, ekonomisk utsatthet och våldsutsatthet hävdar Ekis Ekman motsatsen. Och trots att rapportens slutsats visar den utsatthet personer i prostitution befinner sig i och hur stödet till dem brister, hävdar Ekis Ekman att den är en megafon för ”sexköpslobbyn”. Genom vilka förhållanden eller åsikter Ekis Ekman lyfter som ”inte riktig prostitution” blir det tydligt vilka röster i den mång­facetterade rapporten hon upprörts över. Så till den grad att hon beskriver dem som de enda rösterna och det enda innehållet i rapporten, och därmed avfärdar den i sin helhet. Det är ju så med motsatspar, de är ömsesidigt uteslutande.

Mönstret att utesluta erfarenheter utifrån vilken sida de gynnar i det polariserade samtalet om prostitution återfinns också i Jämys slutrapportering av vår studie. Vi valde därför att skriva en debattartikel för att synliggöra de erfarenheter som osynliggjorts. Vi lyfter inte dessa för att de är viktigare än andra erfarenheter, de är viktiga att lyfta för att de uteslutits. Ekis Ekman påstår att vi skrivit vår debattartikel för att vi personligen ”är censurerade”. Men vi påtalar inte censur av oss själva som forskare, utan ett utelämnande av delar av studiens resultat. Det rör dessvärre inte censur av våra personliga åsikter utan ett utelämnande av delar av de erfarenheter forskningsdeltagarna rapporterat om. 

Personer som säljer sex eller är utsatta för människohandel kommer aldrig att tala med en röst. När vi ber människor tala om sina erfarenheter medför det med nödvändighet att vi får ett sorl, snarare än en välregisserad kör, av röster som lyfter olika saker. Vår uppgift som forskare är till skillnad från opinionsbildare att producera kunskap. Detta inbegriper att inte sålla bort röster utifrån personliga åsikter eller vilken sida de kan tänkas gynna i prostitutionsdebatten. Vi menar att den polarisering som präglar det offentliga samtalet om prostitution är skadlig både för kunskapsproduktionen och för de personer den berör. Den leder till att vi som samhälle missar viktig information om hur vi kan förbättra stödet för personer med erfarenheter av prostitution och människohandel och till att utsatta grupper ställs mot varandra då endast vissa ses som skyddsvärda.

Läs också – Svar direkt: Forskarna ställer krav som de inte har täckning för