Debatt: Judiskt liv kräver inte palestinsk död

”From the river to the sea, Palestine will be free”.

För många judar är detta slagord stressande. Liksom det ihåliga uttrycket ”Israel har rätt att existera” framkallar det en rädsla att den judiska befolkningen kommer att förintas om de inte kan upprätthålla en stat där de kontrollerar territoriet mellan jordanfloden och Medelhavet. För många människor innebär tanken att Israel inte skulle existera att judar inte heller skulle existera. Att  uppmuntra denna rädsla är att vidmakthålla den logik enligt vilken judiskt liv är beroende av en etniskt grundad demografisk och politisk dominans över en annan grupp, istället för mer egalitära och demokratiska strukturer för medborgerliga rättigheter, i all sin ofullkomlighet.

Det är inte bara uttalade antisemiter som likställer Israel med dess judiska befolkning. Den israeliska staten gör sitt bästa för att positionera sig som representant för samtliga av världens judiska samhällen. Tysk media beskriver ofta oreflekterat Israel som ”den judiska staten”, trots att en stat enligt demokratiska principer inte borde vara etniskt eller religiöst exklusiv.

Tyvärr stödjer etablerade judiska institutioner i många länder den israeliska politiken villkorslöst och viftar med israeliska flaggor så fort tillfälle ges; till och med i samma ögonblick som bomber faller och dödar hela familjer i Gaza. Detta gör det ännu svårare att skilja på Israel och judar, men det krävs att vi gör det för att bibehålla en antirasistisk ståndpunkt.

Häri ligger en djupare politisk och filosofisk fråga. Vad betyder det ens att Israel existerar? Jag var ett barn när min familj emigrerade till Israel, jag har israeliskt medborgarskap och jag gick i skolan inom det israeliska utbildningssystemet. Jag visste inte var Palestina låg eller vad det var förrän jag blev vuxen.

Jag växte upp i Haifa utan att veta att det var och är en palestinsk stad. Med eller utan rätt så existerar Israel för mig – som en nationalstat, som ett system, som ett samhälle som har format mycket av den jag är. Det existerar som ett kolonialprojekt och ett maskineri som förtrycker. Det land som Israel existerar på, och vilket det ständigt försöker beslagta, ockupera och ta kontroll över, är Palestina.

Enligt min uppfattning är landet mellan floden och havet, Palestina, koloniserat. Min uppfattning om detta land är varken baserad på religion eller essentialism, utan på politik. Denna uppfattning baseras på respekt för vad landet betyder för de människor som koloniserats och fördrivits. Att vägra erkänna detta geopolitiska utrymme som Palestina skulle de facto kunna bidra till dess kolonisering och slutligen till dess utradering. Vi kan inte tillåta detta. För mig ligger därför Haifa i Palestina, även om det samtidigt också är del av det Israel som jag växte upp i.

Palestina existerar som ett territorium, ett land, samtidigt som det också existerar som en idé om frihet, återvändande och avkolonisering. Det existerar också som ett palestinskt samhälle, i diaspora och i Palestina.

Det israeliska apartheidsystemet grundar sin legitimitet bland annat på berättelsen om att om Israel kollapsar så kommer alla judar göra det, i Palestina och i övriga världen. Det sydafrikanska apartheidsystemet förlitade sig på en liknande myt genom att övertyga sina allierade i Storbritannien, USA, Tyskland och på andra håll, att dess fall skulle leda till en förintelse av vita medborgare.

Ponera att detta inte är sant. Vad händer om systemet en dag kollapsar – på samma sätt som Sovjetunionen kollapsade, den tyska demokratiska republiken och Tjeckoslovakien – och vi inser att vi fortfarande lever?

Raketerna från Hamas åberopas – inte bara av Israel utan också av Tyskland, EU och USA – för att rättfärdiga döden och förstörelsen i Gaza. Som om Gaza måste brinna för att judar ska kunna leva.

Ponera att judiskt liv inte kräver palestinsk död.

Tänk om judisk existens inte innebär att judar nödvändigtvis måste bli ockupatörer, kolonisatörer, barnamödare. Är inte förväntningen på oss att bli just dessa saker i sig det värsta antisemitiska antagandet av alla?

Om man väljer död i Gaza så väljer man inte liv för någon annan. Man väljer bara död.

När Hamas vann på demokratisk väg hade Israel och det internationella samfundet chansen att möjliggöra för dem att övergå från att vara en militariserad grupp till en politisk aktör. Det finns gott om regeringar som ursprungligen klassades som terrorgrupper. Nelson Mandela stod på USA:s terrorövervakningslista fram till 2008. Uppenbarligen fanns det dock inget intresse för att tillåta någon legitim palestinsk suveränitet.

Detta är min vädjan till andra judar (i Tyskland och utanför dess gränser). Jag är medveten om våra intergenerationella trauman. Många av oss vet mycket väl från våra farföräldrars generation vad det innebär att hela familjen mördas; hur förlust trauma och, ja, rädsla fortsätter att leva vidare i följande generationer.

Rädsla är ett kraftfullt verktyg som används för att kontrollera människor. Låt oss inte kontrolleras. Låt oss vara rädda för det vi egentligen behöver vara rädda för: vit makt-rörelser och kolonialism, fascism och nationalism, blodtörstiga regimer och apartheid. Även när dessa saker sker i Israels namn.

Artikeln publicerades tidigare på Opendemocracy och har kortats av ETC nyhetsmagasin. Översättning från engelska: Corinne Platten.

Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.