Debatt: Judiska Centralrådet borde rikta kritiken mot Israel

I ett öppet brev till Världskulturmuseerna och en efterföljande brevväxling kritiserar Judiska Centralrådet Medelhavsmuseet för deras utställning ”Nakba – palestinska berättelser från 1948”. I hotfulla formuleringar talar man om vad man anser är statliga myndigheters roll och menar att utställningen bidrar till ökad polarisering och antisemitism. Särskilt vänder man sig mot en mening i utställningens presentationstext:

”När staten Israel bildades år 1948 drevs 750 000 palestinier på flykt. Ytterligare 130 000 flydde till andra platser inom den nya statens gränser. Palestinierna kallar fördrivningen al-Nakba, Katastrofen.”

Basen för utställningen utgörs av intervjuer gjorda under tre års tid av journalisten och författaren Bernt Hermele som samlat berättelser från personer runt om i världen med personlig erfarenhet av al-Nakba. Det är ett unikt historiskt material. Ingen, varken i Sverige eller någon annanstans, har tidigare samlat dessa historier. Många av de intervjuade är gamla och deras röster kommer inte att kunna höras länge till. Hermele, själv med judisk bakgrund, har tidigare dokumenterat berättelser från Förintelseöverlevare.

Fördrivningen av Palestinas ursprungsinnevånare 1948 och förstörelsen av 450 byar och städer är väl belagd, inte minst av israeliska historiker. Enligt palestinierna är al-Nakba och fördrivningen av dem något som fortsatt sedan 1948 och ännu pågår, till exempel i samband med junikriget 1967, genom israeliskt beslagtagande av palestinsk mark och egendomar och i dessa dagar på Västbanken där bosättare av israelisk militär tillåts trakassera och fördriva palestinier i återkommande pogromliknande attacker.

Trots att de personliga berättelserna från människorna som drabbades av dessa historiska händelser aldrig tidigare hörts, kräver Judiska Centralrådet att de skall sättas in i en kontext, ett sammanhang. ”Det vi behöver för att vårt samhälle skall kunna integrera och omfamna allas våra olika erfarenheter, kulturer och historier är utrymme och mottaglighet för multipla perspektiv” skriver man.

Detta är ju utmärkt. Man skulle trott att Judiska Centralrådet därför skulle vara tacksamma över att Medelhavsmuseet nu för första gången kan ge oss denna kontext genom att ge röst åt de människor som drabbats av al-Nakba. Men istället menar Centralrådet att kontexten skall bestå av en beskrivning av ”den historiska upprinnelsen till bildandet av staten Israel”, ”den judiska erfarenheten och judiskt liv i Mellanöstern” och att judar fördrevs från arabländer (något som skedde senare och till stor del som en reaktion på etablerandet av staten Israel och på fördrivningen av palestinier i samband med det). Detta trots att denna bakgrund är väl bekant och har berättats många gånger i olika sammanhang.

Att sätta saker i en bredare kontext är ett viktigt sätt för att skapa ökad förståelse. Samtidigt kan inte allt sägas alltid. Själv bär jag, utan andra jämförelser, med mig berättelserna från de viktiga utställningar som visats på många platser i Sverige med överlevare från Förintelsen. Deras personliga ord fördjupade förståelsen av historiska skeenden. Om utställningen utöver berättelserna bestått av en genomgång av Tysklands historia, förlusten i första världskriget, den förnedrande Versaillefreden och förklaringar till nazismens framväxt, hade styrkan i de överlevandes ord till oss förminskats. Kontexten, sammanhanget, skapades inte i utställningen utan i oss som åskådare med våra kunskaper och erfarenheter.

Judiska Centralrådets ambition att kontextualisera är intressant. ”Att ge röst åt de civila på båda sidor som lidit och fallit offer är en självklarhet och kan definitivt rymmas inom en statlig myndighets uppdrag” skriver de. Det är verkligen något man bara kan instämma i. Men kritiken mot Medelhavsmuseet är ovanligt missriktad. Genom att ge röst åt tidigare ohörda människor bidrar museet till just den fördjupning och breddade förståelse som Centralrådet efterlyser.

Nyligen firade Israel minnet av självständigheten 1948, det som för landets palestinska innevånare markerar kulmen på al-Nakba. Men i självständighetsfirandet ges det inget som helst utrymme för ”kontextualisering” eller ”att ge en röst åt de civila på båda sidor som lidit och fallit offer”. Tvärt om. Den israeliska så kallade Nakba-lagen från 2011 innebär att alla former av offentliga anslag och bidrag dras in till organisationer som betraktar ”Israels självständighetsdag eller dagen då staten bildades som en sorgedag”.

Här skulle Judiska Centralrådet med sina ambitioner att omfamna allas erfarenheter och ge röst åt civila på båda sidor som lidit och fallit offer verkligen kunna bidra till fred och säkerhet. Om de menar allvar med sitt öppna brev så borde de sluta med att försöka skrämma svenska museer till tystnad och istället rikta sina ansträngningar mot Israel.