Debatt: Jonas Sjöstedt, sluta dröm och börja agera för en värld fri från kärnvapen

”På sikt behåller vi vår dröm om nedrustning och att det inte ska finnas kärnvapen. Nu lever vi inte i den världen där det är möjligt”, säger Jonas Sjöstedt (V) i 30 minuter, och sällar sig därmed till de som ser till att detta inte kommer att hända. Det är ett extremt historielöst uttalande. 

Historiskt sett har framgångar kring nedrustning skett just i de mörkaste tiderna. Efter Kubakrisen 1962 inleddes förhandlingarna om icke-spridningsavtalet. Avtalet förbinder Sverige till att driva på för kärnvapennedrustning och har begränsat spridningen av kärnvapen i världen. Detsamma gäller INF-avtalet (Intermediate range nuclear forces) som förhandlades fram på 1980-talet, när kärnvapenarsenalerna var som allra störst, på över 70 000 stridsspetsar. 

Med Sjöstedts inställning hade inget av dessa avtal förhandlats fram. Eller menar Sjöstedt att vi ska vänta på en ny Kubakris? Då behöver vi kanske inte vänta länge, för trots att mängden kärnvapen idag har minskat så har världens kärnvapenländer fortfarande över 12 000 stycken. Många av dessa vapen är många gånger större än de USA släppte över Hiroshima och Nagasaki. De flesta kärnvapenstater har under en lång tid utvecklat sina vapen, genom nya stridsspetsar och metoder för att leverera dem. Samtidigt har flera av dessa länder utvecklat farligt eskalerande doktriner och luckrat upp sina regler om användning av kärnvapen. 

Är Sjöstedts svängning ett uttryck för en ny vänsterpartistisk politik?  

Den kapprustning som nu pågår, som i allt större utsträckning blandar konventionella vapen och kärnvapenkapacitet, ökar risken för användning. De nya teknologierna ökar sannolikheten för att en konventionell attack skulle kunna provocera fram en kärnvapenattack.

Under decennier har den globala anti-kärnvapenrörelsen arbetat hårt för att skapa och upprätthålla tabut mot kärnvapenanvändning och pushat på för utvecklingen av internationell rätt och nedrustning. Länge var Vänsterpartiet en del av detta motstånd. Är Sjöstedts svängning ett uttryck för en ny vänsterpartistisk politik?  

Oavsett är Sjöstedts uttalande en del av en utveckling där kärnvapen allt mindre beskrivs som ett existentiellt hot och som det massförstörelsevapen de är. Tvärtom pratar många av våra beslutsfattare allt oftare om kärnvapen som säkerhetsskapande eller att de har en “balanserande effekt”. Denna förskjutning undergräver inte bara Sveriges internationella åtaganden om att driva på för kärnvapennedrustning, det försvagar tabut och undergräver allt det arbete som anti-kärnvapenrörelsen bedrivit i decennier. 

Det bidrar även till osäkerhet och ökad risk för användning av kärnvapen. I en tid där Putin hotar med att använda kärnvapen riskerar Sjöstedts bejakande och normalisering av franska och brittiska kärnvapen att även legitimera Rysslands hot och syn på kärnvapen. 

Trump som president i USA, samt vetskapen om att Le Pen om några år kan sitta på makten över den franska avfyrningsknappen, gör det tydligt att det inte finns några trygga händer för kärnvapen. Den enda vägen framåt är att fortsätta kämpa för att bli av med dessa massförstörelsevapen. 

Kärnvapen får aldrig, under några omständigheter, normaliseras eller legitimeras. Vi kan inte bara drömma om en kärnvapenfri värld, då händer ingenting. Det är nu när den geopolitiska situationen är instabil som behovet att stå stadigt för nedrustning och fred är som störst. Sluta dröm, Jonas Sjöstedt, och börja agera.