Debatt: Jo, sionismen är kolonialism

Under vintern har ordet kolonialism fått skribenter på både höger- och vänstersidan att se rött. På DN debatt (3/11-23) skriver tre forskare att det är ”historiskt felaktigt” att påstå att Israel är en förlängning av europeisk kolonialism och Adam Cwejman killgissar i GP (5/11-23) att länken Israel-kolonialism är gammal sovjetisk propaganda. Samtidigt skriver Mirjam Katzin i Flamman (12/1 -24) att det ”skaver” att beskriva Israel som en form av bosättarkolonialism och Flammans chefredaktör Leonidas Aretakis skriver i Dagens ETC (12/2 -24)  att begreppet är ett ”akademiskt modeord”.

Allt detta står i skarp kontrast till den historiska forskningen i ämnet.

Förra året utkom exempelvis Harvardforskaren Derek J. Penslars bok ”Zionism – An Emotional State”. Penslar är sympatiskt inställd till sionismen (tanken att judar har rätt till ett hemland av judisk karaktär i dagens Israel och Palestina), men ägnar trots detta ett kapitel åt att peka på likheter mellan sionism och europeisk kolonialism.

Märkligt, kanske är denne Penslar sovjetisk propagandist?

Nej, självklart inte. Sanningen är ju den att sociologer och historiker i mer än 60 år har pekat på dessa likheter.

Sionisterna betraktade invånarna i Palestina (den arabiska majoriteten, men även den judiska minoriteten) som civilisatoriskt eftersatta och menade att Palestina hade misskötts av araberna, medan sionisterna skulle ”få öknen att blomma.” Derek Penslar påpekar att denna tanke – att ett folk inte förmår ta hand om sitt land och att européer därför måste ingripa – är en grundbult i kolonialt tänkande.

Att begreppet ”bosättarkolonialism” dyker upp i diskussioner om sionismen är ingen slump. Det beskriver rörelser vars mål inte är att utnyttja befolkningen på en viss plats som arbetskraft eller slavar, utan få bort den genom fördrivning eller utplåning (tänk brittiska Australien och Sydafrika under boerna). Man framhåller sin egen rätt till landet man koloniserar, en rätt som paradoxalt nog anses väga tyngre än ursprungsbefolkningens, och man vill se social, politisk och ekonomisk separation från den bortträngda folkgruppen. Allt detta är centrala delar i den tidiga sionismens ideologiska bygge.

Judar utgjorde vid 1900-talets början fem procent av befolkningen i Palestina, 20 år senare tio procent. 1923 skrev Zeev Jabotinsky (ideologisk fader till Benjamin Netanyahus Likud) att drömmar om samexistens därför var dödsdömda. Sionisterna var att jämställa med conquistadorerna, menade han, och koloniseringen av Palestina (jo, det var ordet han använde) skulle aldrig kunna genomföras med ”den infödda befolkningens samtycke”: "Varje ursprungsbefolkning i världen gör motstånd mot kolonisatörer, så länge de har det minsta hopp om att kunna göra sig av med hotet om att bli koloniserade. Det är vad araberna i Palestina gör, och det är vad de kommer att envisas med att göra så länge det finns kvar ens en gnista hopp om att de kommer att kunna förhindra förvandlingen av 'Palestina' till 'Israels land'."

En judisk stat skulle inte gå att skapa med en befolkning på tio procent och invandringen skedde inte snabbt nog. Svaret på detta demografiska problem blev ”transfer” – en eufemism för att flytta på den palestinska befolkningen.

Historikern Nur Masalha har visat att ”transfer” var en helt vedertagen idé i det sionistiska ledarskapet vid denna tid. Frågan var hur den skulle genomföras, inte om. En del menade att landköp var nog, andra förespråkade terrorkampanjer (likt de som genomfördes 1948). Tankar om våld som ett verktyg för att få palestinier att lämna sina hem har av historikern Anita Shapira belagts redan på 1930-talet.

Transfer förutsatte att palestinierna skulle gå med på att flytta och att det var etiskt försvarbart att flytta på dem om de vägrade. De ansågs inte ha någon koppling till Palestina i sig, de kunde lika gärna bo i Libanon eller Syrien. Tankeakrobatiken är förbluffande: De som faktiskt bodde i Palestina ansågs inte ha rätt till landet, medan de som invandrade ansågs ha en oavvislig rätt till samma land. Detta är ett bosättarkolonialt resonemang som än dag används av israeliska politiker.

Under den etniska rensningen 1948 fördrevs 700 000 palestinier. Huruvida det var planerat är omtvistat, men den praktiska effekten av de israeliska massakrerna (som i Saliha, Lydda och Tantoura) var känd i det sionistiska ledarskapet. Historikern Benny Morris menar att syftet var att få befolkningen att fly: ”Det kan inte vara en slump. Det är ett mönster.”

I staten som föreslogs av FN 1947 levde ungefär lika många araber som judar; utan den etniska rensningen hade drömmen om en judisk stat alltså kvävts i sin linda. Det är således inte förvånande att de fördrivna palestinierna sedan aldrig fick återvända – de förkroppsligade det demografiska problem som sionisterna så länge hade försökt lösa.

Självklart finns skillnader mellan sionism och andra former av kolonialism. Dessa skillnader diskuteras ingående av historiker som Derek Penslar, Anita Shapira och Avi Shlaim, för att inte nämna Edward Said.

Frågan är hur tungt dessa skillnader väger. I debatten framhålls ofta hur sionisterna själva såg på sin rörelse, men en ideologis självbild är inte en god måttstock när vi ska bedöma dess etiska status. Att antisemitiska förföljelser gjorde drömmen om ett judiskt hemland akut är givet, men Edward Saids påpekande är och förblir relevant: Brotten mot palestinier kan aldrig ursäktas med de brott som begåtts mot det judiska folket.

Många skribenter är med rätta mycket känsliga för antisemitiska nidbilder när Israels bildande diskuteras. Tyvärr är man mindre vaksam mot andra förvrängningar, exempelvis att sionismen skulle vara en antikolonial rörelse. Historiker som Ilan Pappé, Benny Morris och Avi Shlaim har sedan länge skjutit denna bild i sank: Israel hade aldrig existerat utan passivt och aktivt stöd av Storbritannien.

Länken sionism-bosättarkolonialism har alltså historiskt förklaringsvärde, men man måste ha huvudet djupt ner i sanden för att inte även se parallellerna till dagens läge, då palestinier ska tvingas ut på Sinaihalvön i en ”frivillig transfer” samtidigt som Israel expanderar sina illegala kolonier på palestinsk mark.

Kanske finns det en annan förklaringsmodell för detta, som ovanstående skribenter sitter inne med. Låt i så fall höra!

Men hjärnspöken om sovjetisk propaganda kan vi lämna därhän. Om vi ska debattera kolonialism och Israel måste utgångspunkten rimligen vara de historiker och sociologer som faktiskt har skrivit om ämnet.

   Och ärligt talat: Inte kan väl detta vara kontroversiellt?