Debatt: Heteromännen hyllas i transroller – vi som lever transliv utesluts

När såg du senast en öppen transperson som kulturgeni, huvudrollsinnehavare eller programledare?

Mårten Blomkvist undrar, i en artikel i fredagens DN, varför transkaraktärer på film bör gestaltas av transpersoner, som ett svar på Maria Ramnehills uppmärksammade debatt-inlägg i Expressen Kultur, ”Jag vill aldrig mer se Björn Kjellman i drag”.

Blomkvist menar att en skådespelare ska kunna spela vilka roller som helst, och att transroller därför inte bör vara förbehållna transpersoner.

I en jämställd värld, där kön, könsidentitet, sexualitet, etnicitet eller funktionsuppsättning inte spelar någon roll håller jag med honom.

Samhället ser dock, dessvärre, ännu inte ut så.

Vårt samhälle är byggt för den vita, heterosexuella, cis-könade* mannen med vanligt förekommande funktionsuppsättning.

Han är människa. I teater- och filmvärlden är det ”han” som kan gestalta vilka roller som helst.

När jag läser Bergkvists artikel får jag känslan att han tror debatten handlar om huruvida vissa borde, eller inte borde, få spela vissa typer av roller.

Det gör den inte.

Den handlar om makt och ett pågående osynliggörande.

Transpersoner har i alla tider hånats, misshandlats och gömts undan från det gemensamma. Förra året mördades 238 transpersoner runtom i världen och mörkertalet är stort. Studier över hbtq-personers mående visar att transpersoner är de som mår som allra sämst och i högst utsträckning begår självmord.

Anledningen är den inhumana behandlingen av oss.

De hånfulla blickarna, pekandet efter oss på stan, misshandeln och utanförskapet.

Vi ska inte finnas.

Tänk efter; när såg du senast en öppen transperson som kulturgeni, huvudrollsinnehavare eller programledare?

Våra berättelser har istället fått gestaltas av till exempel Björn Kjellman eller Jared Leto, vilka själva aldrig utsatts för hoten och hatet transpersoner dagligen möter, och hyllats för sina prestationer som hjältar.

Vi som i verkligheten lever dessa liv har fortsatt blivit uteslutna.

Men någonting är på väg att hända.

I och med den populära serien ”Orange is the new black”, med transidentifierade skådisen Laverne Cox i rollen som transkvinnan Sophia, får transpersoner en stolt representant i ett uppmärksammat sammanhang. Det är extremt viktigt.

Transpersoner har i princip inga förebilder att se upp till vilket i sig skapar känslan av att vi inte borde finnas. Både hos oss själva och hos andra.

Av just den anledningen bör cis-könade fortsättningsvis hålla tassarna borta från transrollerna till förmån för fler stolta transpersoner att ta plats.

Självklart är målet ett öppet och inkluderande samhälle där det i film- och teatervärlden kvittar vem som spelar vilken roll. Men vi är långt ifrån där. Vi behöver först bryta ned maktordningen som exkluderar i det här fallet transpersoner och välkomna denna utstötta grupp in i den samhälleliga värmen. Att synliggöra verklighetens transpersoner på film och teater är ett bra första steg, på så vis skapas förebilderna vi så väl behöver.

Det är viktigt att Mårten Blomkvist och vi andra förstår det.

* En cis-person eller en cis-könad är någon som entydigt är, och alltid har varit, antingen man eller kvinna och är motsatsen till en transperson.