Debatt: Jo, det handlar faktiskt om ”män” och ”våld”

Otaliga gånger har vi som föreläsare och debattörer fått frågan om varför vi glömmer bort de våldsutsatta männen, om vi anser att alla män är våldsutövare eller om vi kanske generellt ogillar män? 

De som frågar har ofta träffat eller hört om en man som är eller har varit utsatt för våld i nära relation. Vissa av personerna som frågar känner sig kanske förolämpade för att vi pratar om män som grupp, en grupp som i brottsstatistiken dominerar som både offer och förövare. 

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Män är mer utsatta för fysiskt våld än kvinnor, men de är oftast utsatta för ett fysiskt våld som sker i det offentliga rummet av förövare som sällan står dem nära och som de inte har en tillitsfull relation med. En förövare som de inte behöver träffa igen, som de inte äter frukost med varje dag och som de inte har några känslor eller emotionella band till. 

När det gäller våldet som sker i de nära relationerna är kvinnor, statistiskt sett, mer utsatta. Våld i nära relationer sker i hemmet, där brottsoffret borde vara tryggt, av en person som hen borde kunna lita på. Våldet i de nära relationerna består av olika våldsyttringar såsom fysiskt, sexuellt, psykiskt, materiellt, ekonomiskt och latent våld. Våldet är oftast upprepat, eskalerande och har många gånger förödande konsekvenser för den som utsätts. 

Oavsett vem som blir utsatt, en man eller en kvinna, är män statistiskt sett överrepresenterade som förövare. Den officiella kriminalstatistiken visar att 85 procent av förövarna när det gäller misshandelsbrott är män, vilket tyder på att våldet är starkt kopplat till kön och maskulinitet.

Att nämna orden ”män” och ”våld” i samma mening tycks dock väcka mycket känslor och motstånd. Det är därför på inget sätt i dag oproblematiskt att prata om mäns våld mot kvinnor. Tanken på att det i Sverige, där kvinnor och män förstås som jämställda, pågår ett våld som är ett strukturellt jämställdhetsproblem tycks vara svår för många att acceptera. Kanske kommer våldet för nära oss när vi påtalar att det finns överallt, i alla kulturer, religioner, etniciteter, åldrar, samhällsklasser, kommuner och i alla bostadskvarter. 

Diskussioner om hur vi ska benämna och definiera våld mot närstående pågår ute på landets socialkontor, bland politiker, forskare och experter. Bör vi använda begreppet ”mäns våld mot kvinnor” eller det mer könsneutrala ”våld i nära relationer” för att beskriva, förklara och förstå det stora samhällsproblem som våld mot närstående innebär? 

För vissa är det här säkert en ickefråga. Vi är dock många som känner en växande oro inför ett diskursskifte när det gäller definitionen och förståelsen av detta stora problem. Att prata om kön, makt och mäns våld mot kvinnor – där det manliga våldsmonopolet, mäns (generella) överordning och kvinnors (generella) underordning och utsatthet är i fokus – är i dag många gånger problematiskt.

Som föreläsare och debattörer måste vi alltid förbereda oss på kritiska frågor och motstånd när vi pratar om mäns våld mot kvinnor. 

Vi förbereder oss och våra argument med brottsstatistik från Brå och aktuell forskning kring det könade våldet för att kunna använda orden och begreppen som förklarar det vi ser i vår vardag som socialarbetare, att majoriteten av de våldsutsatta är kvinnor och att förövaren generellt är en man.

De tydligaste skillnaderna finner vi i det sexuella våldet och i det dödliga våldet i nära relationer. Här är könsskillnaden betydande. Enligt Brå är 99,5 procent av sexualbrottsförövarna män och det är fyra till fem gånger vanligare att kvinnor dödas av en partner eller före detta partner än att män gör det.

Vi menar att vi måste se likheterna och olikheterna i våldet på en och samma gång, att den ena inte utesluter det andra, utan att glömma eller bortse från att det stora övergripande samhällsproblemet, folkhälsoproblemet, jämställdhetsproblemet och samhällsekonomiska problemet är mäns våld mot kvinnor. Hur vi väljer att definiera ett problem är betydande och avgörande. 

Orden signalerar vad som är viktigt, orden inkluderar och exkluderar. Orden markerar vem som får räknas med, vem som bär ansvar och vad som krävs att för att få tillstånd en förändring i samhället. Om vi tar bort orden man och kvinna ur definitionen om våld osynliggör vi de strukturella mönster som finns i våldet. 

Att då arbeta för mer jämställdhet och förändrade normer avseende män och kvinnor i syfte att minska våldet torde vara overksamt. Genom att använda begreppet ”mäns våld mot kvinnor” kan vi analysera våld mot kvinnor ur ett maktperspektiv, vilket i sin tur möjliggör och rättfärdigar att vi arbetar för jämställdhet på alla samhällsnivåer.