Debatt: Jämställdheten glöms i regeringens budget

Jag vill utbrista ett “Äntligen!” när Sverige till slut får en expansiv finanspolitik med över 100 miljarder i satsningar. Det är precis vad Fi länge förordat för Sverige – men det krävdes en pandemi för att regeringen skulle se att det är rätt väg att gå. 

Men min glädje byts till besvikelse när det står klart att över en tredjedel av pengarna går till skattesänkningar och lättnader för företag. Mitt i rådande coronakris redovisar Sveriges regering åtgärder som både kommer att öka skillnaden mellan rika och fattiga, och mellan män och kvinnor.

Extra tydligt märks detta i den jämställdhetspolitiska bilagan om ekonomin, den om män och kvinnor. Den lever en undanskymd tillvaro och får sällan stå i fokus på presskonferenser. Kanske är det för att regeringen skäms över att administrera en utveckling där den ekonomiska jämställdheten mellan män och kvinnor inte alls blir bättre, utan tvärtom sämre. Trots alla uttalanden, målsättningar, och riksdagens nu 15 år gamla jämställdhetspolitiska mål. Inga rosa röster driver på – mäns kapitalinkomster drar ifrån kvinnors och välfärden urholkas.

Finansdepartementet försöker visa att socialförsäkringar och bidrag ger tillbaks lite mer till kvinnor som grupp, men pratar mindre om effekterna av löneskillnader och ohälsa som fortplantar sig genom hela systemet. Värst är det för pensionärer, där tusentals kvinnor, i många fall utrikesfödda, tillförs gruppen fattigpensionärer varje år.

Det här är viktigt – för ekonomisk ojämställdhet ger en skillnad i makt. Att män har så mycket mer pengar än kvinnor är en grundorsak till många andra missförhållanden där kvinnor far illa. Att verka för att minska de ekonomiska klyftorna mellan män och kvinnor är inte bara frigörande och egalitärt, det är också bland de viktigaste vi kan göra för ett tryggare och mer jämställt samhälle. 

Skattesänkningarna, som vi alla vet kommer från C och L, är inte enda problemet – det är också en budget som är tydligt patriarkal. Och där bär S själva en stor del av skulden. 

Det ska till exempel upprustas enormt inom svensk militär. Det är en paradox – när Sverige i corona genomgår sin största säkerhetskris sedan andra världskriget – och hotet visar sig vara tydlig icke-militärt, så blir svaret ändå att satsa ännu mer på ubåtar och Jas-plan.

Hade Fi:s budget fått råda så hade istället sett mer av kris-beredskap – Myndigheten för samhällsskydd och beredskap hade haft en dubbelt så högt anslag och värnpliktiga hade varit utbildade i civil kris-hantering och sjukvård. Att finansministern sedan på fullaste allvar säger att svensken kan ta sig en stor stark på fredagen och via höjd alkoholskatt känna sig stolt över att betala för Försvarsmakten är katastrofalt, givet att samhällets årliga kostnader för alkohol är över 100 miljarder och alkohols koppling till våld.

Budgeten presenterar också satsningar mot kriminalitet. Det  regeringen missar är att den farligaste platsen för en kvinna fortfarande är i sitt eget hem. Brotten på gatan bleknar i allvarlighetsgrad och omfattning jämfört med de tiotusentals misshandelsfall och våldtäkter som sker i lägenheter och hus runt omkring i Sverige. Men eftersom det är opinionsmässigt mindre tryck på att få stopp på mäns våld mot kvinnor inklusive hedersrelaterat våld och förtryck så satsar regeringen hellre på mäns våld mot män. Återigen så är det kvinnors liv och säkerhet som nedprioriteras.

En annan politik är möjlig som ökar jämställdhet och jämlikhet. Som satsar på förebyggande åtgärder och mänsklig säkerhet. Men då krävs det andra samarbetspartners för S och MP. Då krävs ett parti med en feministisk ekonomisk politik i riksdagen.