Debatt: Jämlikhet ett måste i klimatomställningen

Vi välkomnar att Liberala Studenter har skärpt till sig något i retoriken och exemplifierar de ideologiska skillnaderna. Det är en självklarhet att omställningen kommer kräva både offentliga som privata initiativ, att vi skulle säga något annat är bara slappt debatterat. Det är också självklart att dagens marknad inte tagit tillräcklig hänsyn till klimatkrisen. Här behöver vi gemensamt sätta demokratiska regleringar och spelregler som verkligen styr mot hållbarhetsmålen. Debattörerna erkänner till och med att det “inte funnits något marknad för att bli klimatvänlig” och ger oss - medvetet eller ej - i praktiken rätt i vår marknadskritik och behov av gemensamma regleringar.

Vi är heller inte emot koldioxidskatten (när har vi hävdat det?) utan ifrågasätter varför det skulle vara bättre att ersätta den med en avgift och utdelnings-modell. Aktörer som argumenterar för den modellen vill inte heller avskaffa koldioxidskatten utan ser det som ett komplement för snabbare omställning. När båda replikerna säger sig vilja avskaffa koldioxidskatten tyder det på att de inte har tänkt särskilt djupt på sina egna förslag.

Vår klimatrapport lyfter att staten har en central roll att spela, både för att reglera och styra de gröna investeringarna mot klimatmålen, ta ansvar för samhällskritisk infrastruktur och säkerställa en trygghet åt alla i omställningen. Staten har varit en förutsättning för allt ifrån utvecklingen av tele- och elnäten, satsningarna på järnväg och kollektivtrafik samt finansiering av utbildning och grundforskning. Det finns ingen motsättning mellan att driva en gemensam klimatomställning och att ta ansvar för sina egna klimatval, vi måste göra både och.

Vi noterar också att Liberalerna själva föreslår ett statligt stödprogram för CCS, i linje med vårt förslag om en nationell strategi för koldioxidlagring. Att studentförbundet då hävdar att det är en teknik som staten inte har något med att göra blir lätt komiskt. Det är också roligt att de förfasas över statliga subventioner utan beröra fossilindustrins mångfaldigt större bidrag till utvinning av fossila bränslen och deras lobbyism för svagare klimatregler. Det finns bevisligen fler som behöver städa bakom sin egen bakgård, förutsatt att man är förmögen att se smutsen.

Staten och hållbara företag behöver jobba tillsammans för att klara nästa stora strukturomvandling. Men klimatpolitiken måste också hantera de fördelningspolitiska effekterna, vilket båda replikerna missar. Inte ett ord lyfts om behovet av minskade klyftor när ökad koldioxidskatt gör konsumtionen dyrare. Inte ett ord lyfts om behovet av en A-kassa att lita på när det fossila samhället avvecklas och många behöver ställa om till nya jobb. Inte ett ord lyfts om behovet att stoppa åtstramningen i välfärden för att få folklig legitimitet för en kraftfull omställning. Den klassmedvetna klimatpolitiken nonchalerar inte människan i omställningen utan ser till att minska både utsläppen och klyftorna.

Det är skillnaden mellan en medveten och omedveten klimatpolitik.
////
Malin Malm, förbundsordförande för S-studenter

Jakob Sahlin, rapportförfattare och medlem i Klimatsossarna