Debatt: Jägarna genererar stor samhällsnytta

Camilla Björkbom, Djurens rätt, och Åsa Hagelstedt, Djurskyddet Sverige, går i ett par debattartiklar (Dagens ETC 17/5 och 30/5) till hårt angrepp mot Svenska Jägareförbundet och det statliga uppdrag som förbundet har. Inledningsvis konstaterar jag att vi har helt skilda ideologier kring djur och natur. Vi kommer därför aldrig att tycka lika.

Staten har sedan 1938 gett uppdrag till förbundet, som ska utföras. Men för att få pengarna (52 miljoner för 2016) måste uppdragen utföras på ett korrekt sätt och återrapporteras – krona för krona.

Det finns med andra ord ingen som helst möjlighet för förbundet att använda pengar som ska gå till älgförvaltning, vildsvinsförvaltning, viltövervakning, arbete med vilt och trafik till något annat. Näringsdepartementet skulle aldrig godkänna en sådan återrapportering och förbundet skulle aldrig vara så oseriöst, som debattartikeln gör sken av.

Konstruktionen tillkom för att staten ansåg att Svenska Jägareförbundet var bäst lämpad för att utföra vissa uppgifter som kräver nära samarbete med jägarna i Sverige. Och i många stycken är det en smart konstruktion där jägarna betalar till jägarna. Det handlar med andra ord inte om skattepengar.

Jägarna genererar genom Allmänna uppdraget stor samhällsnytta. Vi gör cirka 48 000 trafikeftersök, vi lägger över 5,5 miljoner timmar på inventeringar och observation av vilt, vi hjälper myndigheter med fakta, vi tar fram trender hur det går för vilt och mycket annat.

Och landsbygdsministrar från olika regeringar intygar ofta vilka positiva bidrag som kommit ut av samarbetet mellan staten och Svenska Jägareförbundet.

Men förbundet gör mycket mer. Utanför det statliga uppdraget lägger exempelvis jägarna årligen ungefär tre miljoner kronor till viltforskning och runt tre miljoner dagar på vilt-, biotop-, och naturvård med mera, eftersom vi vill ha en frisk natur med hög biologisk mångfald. Vad bidrar Djurskyddet och Djurens rätt med till samhället?

Det är fritt fram för Camilla Björkbom och Åsa Hagelstedt att tro att staten alltid löser alla arbetsuppgifter bättre, mer seriöst och billigare än civilsamhället. Vi tror inte det.

Vi vet att kostnaderna för jaktkortsregistret ökade cirka tre gånger när Naturvårdsverket tog över driften. Vi vet att en myndighet aldrig kan få samma relation med jägarna, få dessa att inventera vilt i tid och otid, få jägare att nattetid spåra upp trafikskadat vilt eller få dessa att ställa upp när samhället vill. Det krävs förtroende och helt andra incitament.

Just därför har jägarnas delaktighet i viltförvaltningen varit ytterst lyckosam. Det har bidragit till att göra svensk viltförvaltning internationellt erkänd – ett system som flera andra länder vill kopiera.

Sett i det perspektivet känns förslagen som Camilla Björkbom och Åsa Hagelstedt för fram helt verklighetsfrånvända.