Debatt: Jaga inte fridlysta vargen – vi har plats för rovdjur

Vi är djupt oroade över att man nu åter överväger att jaga den fridlysta vargen i vårt land. Vargjakterna på det sätt de utförts de senaste åren, har av många uppfattats som obehagliga mot ett socialt högtstående däggdjur och anfader till våra egna hundar. Som symbol för biologisk mångfald och de moderna staternas ambition att återintroducera eller skydda befintliga hotade arter, symboliserar också vargen begreppet rewilding nature. Skyddsdirektiven har tillkommit för att skydda vargen från människor – och inte tvärt om.

I ljuset av detta kan Sveriges regionala beslut i stället internationellt framstå som kontraproduktiva. Sverige riskerar också att bli föremål för EU:s granskning av överträdelser. De regioner i Sverige som är habitat för rovdjuren bör vara medvetna om vilken signal en ny vargjakt sänder som riskerar att likna troféjakt på ett demoniserat djur.

När antalet för gynnsam bevarande status på varg nu tangerats så har Naturvårdsverket återigen delegerat rätten till länsstyrelserna att utlysa licensjakt på varg 2021. Vargen som art är inte utrotningshotad i ett globalt perspektiv. Däremot har man lyckats utrota dem inom stora delar av deras forna utbredningsområde. I Sverige är de starkt hotade att bli utrotade, enligt Art databankens rödlista 2020. Där identifieras de största hoten mot den svenska vargen så här:

”Det svåraste hotet utgörs av bristande acceptans hos delar av befolkningen. Vargen har tidigare varit förföljd främst på grund av vargens angrepp på ren och andra tamdjur. Andra mera diffusa hot finns, till exempel rädsla. Det enskilt största konfliktområdet är att jakthundar dödas av varg, vilket hänger samman med en omfattande användning av löshund vid jakt. Den illegala jakten efter varg utgör ett allvarligt hot i hela dess utbredningsområde. Ett annat allvarligt hot är den stora inavelsgraden i vargstammen. Det är nödvändigt att obesläktade vargar med östligt ursprung ges möjlighet att etablera sig. Renskötselområdet i hela Norden utgör här en barriär, där skyddsjakt tillämpas generöst.”

Artdatabankens bakgrundsfakta stärks när man läser Svenska Jägareförbundets öppna brev till länsstyrelserna i Mellansverige där de kräver att koncentrationerna av vargstammen måste minskas radikalt genom stark utökad licensjakt på varg.

Deras starkaste argument är att ”vargsituationen i Mellansverige är ohållbar. Möjligheten till jakt med lös hund hotas av att jakthundar skadas eller dödas, att avkastningen från viltstammar minskar och att skyddsjakt på vargar som dödar hundar sällan tillåts”. Att jaga med löshund är ingen mänsklig rättighet, att jaga överhuvudtaget i Sverige är ingen mänsklig rättighet utan oftast ett fritidsintresse.

Vilda djurs överlevnad bör därför utan kompromiss gå före människors fritidsintressen. För det är inte jakthundarnas överlevnad som står på spel om de inte får jaga, utan snarare när deras ägare släpper de lösa i områden med varg. Så då är det löshundsjakten i såväl etablerade som misstänkta vargrevir som borde förbjudas.

Att viltstammarna i landet skulle minska på grund av varg är inget som hotar människans födosök, eller överlevnad, utan enbart jägarnas möjlighet att själva skjuta viltet.

Undertecknade har svårt att förstå hur en grupp på knappt 300 000 jägare, som löst jaktkort i ett land med en befolkning på dryga tio miljoner personer, anser sig ha rätt att med sin hobby ha tolkningsföreträde i hur vår gemensamma svenska natur, den biologiska mångfalden och alla dess eko­system ska styras.

Vargen spelar en viktig roll i den svenska naturen. I de ekologiska systemen de ingår i, vår natur formas som bekant nerifrån och upp, från växter till växtätare och vidare till de stora rovdjuren i toppen av näringskedjorna. Men de formas också åt andra hållet, från rovdjuren ner till växterna. Upp-ifrån-ner-processen har visat sig starkare och vanligare än vad som tidigare vart känt tidigare och den tycks dessutom spela en särskilt stor roll på våra nordliga breddgrader. Det har också visat sig att de stora rovdjursarterna inte går att byta ut sinsemellan och att tätheten av rovdjur faktiskt spelar roll.

Varken rovdjuren eller några andra djur finns i naturen som prydnader, eller produkter för oss människor att bruka utan är integrerade i ytterst komplicerade ekologiska nätverk med andra organismer, berggrunden och klimat, med andra ord, det nätverk som utgör grunden för vår egen existens och välbefinnande.

Så innan ni beslutsfattare tar ställning om en utökad licensjakt på varg borde ni också läsa igenom regeringens tolkning av miljö­kvalitetsmålet:

”Den biologiska mångfalden ska bevaras och nyttjas på ett hållbart sätt, för nuvarande och framtida generationer. Arternas livsmiljöer och ekosystem samt deras funktioner och processer ska värnas. Arter ska kunna fortleva i långsiktigt livskraftiga bestånd med tillräcklig genetisk variation. Människor ska ha tillgång till en god natur- och kulturmiljö med rik biologisk mångfald, som grund för hälsa, livskvalitet och välfärd.”

Svenska Jägareförbundet skriver vidare i sitt öppna brev till länsstyrelserna:

”Vargen och vargjakten polariserar samhället. Men det är ändå av största vikt att det är de människor som får leva med de negativa konsekvenserna av den överstora vargstammen som får det avgörande inflytandet på besluten.”

Det går helt emot det demokratiska styre vi har i Sverige. Demokrati kännetecknas av just folkstyre, inte att beslut ska tas utifrån en liten del eller grupp av befolkningen. Därför går det inte heller att ta beslut om jakt med antalet vargar inom lokala delar av landet och dess population som utgångspunkt. Ska man se till artens totala fortlevnad på nationell nivå måste alla beslut utgå och synkroniseras från den totala vargstammen i vårt land.

Sverige har bra förutsättningar att hysa stora rovdjur. Vi är ett glest befolkat land med stora naturområden med mycket vilt. Ändå är vi ett av EU:s länder med minst antal vargar i förhållande till yta och folkmängd. Varför?