Debatt: Jag skäms över att vara svensk

”Jag skäms” hör till de vanligaste uttrycken i mitt Twitterflöde nu. Och så är det. Jag och många människor i vårt land skäms just nu för att vara svenskar. Vi är vana vid att stå upp för minoriteter, för utsatta människor och för en långtgående och generös demokrati. 

Inte visste jag att det skulle drabba mig så hårt, att mista min identitet som medborgare i ett demokratiskt och rättvist land. Först rättsrötan inom asylrätten, sedan Natoansökan och nu eftergifter av allvarlig art till en ökänd diktator. Och på nytt påminns vi om hur vi skickade iväg två egyptier till tortyr och fängelse på uppdrag av USA. Jag skäms.

Visst är det märkvärdigt att asylsökande har blivit en särskilt utsatt grupp i Sverige. Utsatta för ett rättsvidrigt förfarande av myndigheter och utsatta för smutskastning i det politiska spelet. Utsatta för slavliknande förhållanden av små och stora arbetsgivare. Jag skäms.

Och visst är det märkvärdigt att plötsligt finnas i ett land som ger sig huvudstupa in i ett beroende av USA och Turkiet. Som inte längre kan ha en självständig utrikes­politik. Jag skäms.

Visst, ledarskribenter och folkrättsexpert i Sverige säger att avtalet med Erdogan inte är så farligt. Det fastställer bara det som redan pågår. Så kan det vara, men desto värre i så fall. 38 kurder redan ivägskickade under ett par år. Utan att få reda på vad de är anklagade för, eftersom det kan hemlighållas. Folkrättsexpert Ove Bring säger att det är högsta domstolen som beslutar om utlämningar. Så är det kanske, men det är också så att regeringen beslutar om de utlämningar som sker via Säpo, en politisk inblandning i rättsprocessen som naturligtvis är problematisk.

Den finske ­folkrättsexperten Martin Scheinin lyfter fram en mening i avtalet som lyder ”Finland and Sweden reject the goals of these terrorist organisations.” Eftersom PKK:s mål är ett självständigt Kurdistan, så spelar det här tydligen ingen roll om kampen sker med demokratiska medel eller inte. Just detta är den stora skillnaden. Turkiet anser att alla som opponerar sig mot presidenten är terrorister medan lagstiftningen hos oss enbart gäller handlingar, aldrig åsikter. Med denna mening i avtalet inträder något alldeles nytt.

Alla dessa som försöker lugna. Det är snällt, men jag skulle bli lugnare om jag visste att fler känner sig alarmerade. Att fler känner skammen och beslutar sig för att agera. Till exempel i samband med valet i september.

Det finns just nu tre partier att välja mellan, som utifrån olika ideologisk grundsyn kämpar för att vi ska fortsätta att leva i ett solidariskt samhälle. De tre är V, MP och C. Det vet alla väljare. De tre är tydliga med att man också i motvind måste hålla fast vid de demokratiska grundsatserna. Yttrandefrihet, tryckfrihet, mötesfrihet, likhet inför lagen etc. 

Vi har också haft en offentlig­hetslagstiftning som hör till de främsta i Europa, med stor öppenhet, stor insyn och stor dokumentationsskyldighet. Detta gör att den svenska journalistkåren har haft möjligheter att granska och analysera makten på sätt som många bara drömmer om. Detta sätts ur spel när det gäller utlämnings­ärenden via Säpo, liksom vid ett utökat samarbete i underrättelseverksamhet. Avtalet förmedlar en känsla av att vi redan är i krig och därför måste acceptera undantagsbestämmelser.

Det är svårt att förstå de många som fortfarande är medlemmar i Socialdemokraterna eller Liberalerna, de partier som jag är mest besviken på. M, KD och SD har ju länge varit tydliga med sin antidemokratiska syn och detta vet deras väljare. S och L däremot, de hade andra förväntningar på sig.

Inget parti kan motsvara sina väljares alla önskningar. Det är därför viktigt att vi vet vilken eller vilka frågor som är direkt partiskiljande för oss. För mig har värnet om de svaga och krig/fred-frågorna varit sådana frågor. Fredsfrågor är förknippade med samarbete över alla nationsgränser, diplomati och så klart i möjligaste mån undvikande av militära maktmedel. De hänger också ihop med rättvisa och solidaritet mellan grupper. Så som fördelningen av jordens resurser ser ut i dag så blir fred också avhängigt en form av klasskamp, det är oundvikligt.

När kurderna i Syrien slogs mot IS var det inte i första hand av territoriella skäl utan en kamp mot ett högst oönskat styre som hotade hela området. Det är den typen av frihetskämpar vi nu ska skicka till Turkiet för att bli hanterade hur som helst. Jag skäms.