Debatt: Jag önskar att det aldrig hade behövts ett miljöparti

Jag ser löven flyga papperstorra från björkarna och bilda bruna konfettihögar i vägrenen, och jag tappar den sista lusten till sommarledighet. Vi har nu den hetaste och torraste sommaren i Sverige i historien. Fel. Norra halvklotet har just nu en rekordvärme som världen aldrig tidigare varit med om.

Värmerekord i Tokyo. Nya Zeeland har haft den varmaste januarimånaden någonsin. Kanada. USA. Skottland, Irak, Oman, Pakistan. Armenien. Sibirien. Värmerekord i Nederländerna i förra veckan, överträffat med mer än två grader!

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Vi har en bastukupol som naglat sig fast, och samtidigt har nyhetsrapporteringen om denna planetära händelse varit i det närmaste obefintlig.

I Skottland handlar nyheterna om hur taket på Science Center börjat smälta. I Irland om hur asfalten på vägarna kokar. I Oman om hur man uppmätt den högsta lägsta-temperaturen någonsin, 42,6 grader nattetid. I Japan först om katastrofen med de historiskt våldsamma skyfallen som dödat omkring 200 människor, och sedan om värmerekorden som hållit i sig rekordlänge. Sju dagar i rad med över 38 grader i Kyoto. En sexårig pojke har dött av värmeslag efter en skolutflykt. I Ryssland är det tyst om de omfattande skogsbränderna i Sibirien som nyss svepte in hela Kanada i rök. I USA rapporteras värmerekord på värmerekord, och bränderna rasar i Kalifornien men bara en enda nyhetskanal på tv hade nyligen kopplat hettan till klimatförändringar.

Sanningen är att medan varje land ägnat sig åt sina egna rekord, och vi alla har fullt upp med att hantera nationella katastrofer som missväxt och bränder i samband med hettan, så har den största globala nyheten detta år hamnat helt under radarn. Det är inte Trumps möte med Putin. Det är inte Trumps möte med Kim Jong-Un. Det är inte NATO-toppmötet eller Brexit. Det är detta. Värmekupolen. En försmak av vad en varmare värld verkligen betyder. För människor. Inte bara isbjörnar. För människor.

Jag ser de gula björkarna i månaden juli, försöker svalka mig i 26-gradigt vatten i Östersjön och börjar undra om jag som politiker underdrivit mina varningar. Politik är det möjligas konst. Min och mitt partis strategi har varit att inte låta alarmistiska. Inte apokalyptiska. Inte foliehattsvarning, utan faktamässigt resonerande och visionärt om fördelarna med att ställa om samhället till fossilfrihet. Långsiktigt bättre för industrins konkurrenskraft. Hälsosammare luft. Mindre beroende av olja och gas från Mellanöstern. Teknikoptimism. Trevligare att cykla i gröna städer än att sitta i stinkande bilköer. Billigare att producera egen el än att köpa dyrt av elbolag. Allt blir ju billigare och bättre, bara man orkar ha ett perspektiv längre än fyra år!

Men inte skrämmas. Inte blotta sig för anklagelser om att överdriva, vara domedagsprofet. Snarare då – underdriva.

Som politiskt parti navigerar vi i ett landskap där tonläget just nu är enormt aggressivt. Ryggradsreflexen från oppositionens partier är att sätta stopp för en flygskatt med misstroendevotum och kalla stöd till klimatsmarta investeringar för gigantiskt slöseri med skattemedel som ska jämföras med behov inom varje tänkbar annan viktig samhällssektor; medan man själva skär med mångmiljardbelopp i klimatbudgeten för att ha råd med skattesänkningar.

Som parti har vi anpassat oss till det möjligas konst. Gjort allt vad vi kan för att med förnuftsbaserade argument få igenom så mycket grön politik det bara går. Medan jag ändå trott, trots motståndet, att ledare för politiska partier något så när har fattat vad som är på väg att hända. Att man ändå förstått riskerna med havsnivåhöjning, avmattning av Golfströmmen eller det enkla faktum att om vi inte gör något åt utsläppen så riskerar Sverige att få ett 5–6 grader varmare klimat i slutet av det här århundradet. Att man tänkt att man har längre tid på sig, att man med öppna ögon varit beredd att ta den risken, att dröja med klimatomställningen.

Men när jag ser det yrvakna, förvirrade moderata spinnet om brandflygplan och elcyklar, och rentav kritik mot meteorologer som förklarar sambandet mellan torkan och skogsbränder och klimatförändringarna så tänker jag att de nog inte har det, alls. De vet inte. Kanske de trott att Miljöpartiet överdrivit miljöhoten för sin egen vinnings skull?  Så tänker förstås den som gör allt för maktens skull. Men vi har inte fört fram de här sakerna för att vi är miljöpartister. Vi är miljöpartister för att det är såhär.

Och nu har jag bestämt mig. Jag tänker inte längre vara tyst. Jag tänker inte längre underdriva det existentiella hot mot mänskligheten vi står inför precis just nu, inte i en framtid. Mat växer inte på ICA: Sverige är inte osårbart, inget land är det. Vi är snart åtta miljarder människor på den här planeten som ska samsas om resurserna. Om skördarna slår fel i Europa – varifrån ska vi importera? Från USA? Trump kommer sätta America First. Ska vi köpa upp maten från Afrika, eller Asien – låta andra, fattigare människor svälta? Klimatflyktingar? Hur ska vi hantera en situation när länder sjunker i havet, skogar brinner, orkaner slår sönder, torkan dödar?

Ja, jag säger nu som det är. Det varmare vattnet i Atlanten gör just nu att det arktiska istäcket äts upp underifrån. Vad som händer vid ett isfritt Arktis är att vattnet värms upp ytterligare. Vid någon grads uppvärmning av haven förutspås att frusen, vilande metangas frisätts från de djupa havsbottnarna, en gas som är mer än 20 gånger mer potent växthusgas än koldioxid. Mängder av metan finns också i den sibiriska tundran, den som just nu brinner.

Ord leder tanken. Ord ger oss en bild av verkligheten, det vet varenda politisk strateg. Den som myntade begreppet växthuseffekten kanske tänkte sig något varmt, och instängt och svettigt. Men ett växthus är också grönt. Prunkande fullt med grönsaker och blommor. Tänk om det rätta ordet för det vi orsakat inte alls är växthus, utan bastu. Det är inte ett växthus, utan en torr bastukupol som just nu lägrat sig över norra halvklotet.  Med miljoner ton metan som frigörs från havsbottnar och sibiriska tundran, utan albedo-effekten från Arktis iskalott, med utfiskade hav fulla av plast, vad har vi då? Inte ett växthus dignande av grönsaker, utan matbrist. Våldsamma kast mellan iskyla, skyfall, orkaner och torka. Ett helt nytt klimat där de svenska barrskogarna blir tändstickor, där svenskt lantbruk helt måste ställa om. Jag är hemskt ledsen men jag tänker inte linda in detta faktum längre, jag vill inte invagga någon enda människa i lugn och ro längre.

Och jag är trött på att som politiker säga det obligatoriska att vi vet inte om denna extrema väderhändelse har med klimatförändringar att göra, men det är detta som forskarna har varnat för. Vi politiker ska inte förväxla vår uppgift med vetenskapsmännens. Forskare måste iaktta vetenskaplig stringens och naturligtvis kan ingen gå ed på att varje enskild väderhändelse inte skulle kunna ha hänt utan de kraftigt förhöjda koldioxidhalterna i vår atmosfär.

Men som politiska ledare har vi en annan roll. Vi måste se helheten, ta ansvar, lyssna, inte själva agera som deltagare i en vetenskaplig konferens. Om en läkare talar om för oss vad vi ska göra för att förebygga att våra barn dör, då gör vi det.  Ingen vettig människa säger att så länge det bara är 99 procent säkert att vårt barn ska dö så avstår vi från att agera.

Vi kan inte säga att vi inte visste. Vi vet. Vi vet riskerna. Risker i planetär skala, som påverkar alla kommande generationer människor på jorden. Vi vet att forskarna säger oss att den koldioxidbudget mänskligheten har kvar om vi ska hålla oss under 1,5 graders global uppvärmning innebär bara drygt fyra år kvar av utsläpp business as usual. Ska vi klara tvågradersmålet med 66 procents sannolikhet har vi cirka 18 år kvar av utsläpp i samma storlek som idag!

Vad forskarna säger oss högt och tydligt är att vi kan inte fortsätta som förut.

Vi behöver ställa om. Säkra jordbruket, skogsbruket, ställa om transporterna, sluta konsumera som om vi hade två planeter, för det har vi inte. De debattörer som menar att ett kretsloppsbaserat jordbruk med mindre bekämpningsmedel, oberoende av fossil energi är orealistiskt för att allt ändå ska förbli som det är och insatsvaror och billig mat alltid kan importeras har en lika begränsad världsbild som på sin tid Marie Antoinette. Om det svenska brödet tar slut, då kan vi ju importera bakelser i stället?

Den som på allvar menar att mer konstbevattning, GMO-grödor som tål allehanda väderkatastrofer, anitbiotikasprutat kött och landgrabbing från fattiga människor löser problemen, kan jag gärna ta debatten med. Men de som fortfarande tror att allt kommer vara som förut i en två grader varmare värld – behöver vakna upp.

Nu kommer också frågorna inför höstens val: Skogsbränderna, torkan; är det inte bra för Miljöpartiets opinionssiffror?

Jag baxnar. Det är allvar nu. Är det någon gång jag önskar att jag hade haft fel så är det nu. Jag önskar att det aldrig hade behövts bildas ett miljöparti. Att tiden inte behövt hinna ikapp oss, men nu har den gjort det. Sverige behöver en grön politik mer än någonsin, och världen behöver ett grönt Sverige som visar vägen mer än någonsin.

Vi måste visa att ett fossilfritt välfärdsland är möjligt, och att det blir bättre och tryggare för oss alla. Det finns ingen gratis lunch. Det finns inte bakelser till alla heller. Naturen kan ge oss så mycket, om vi bara ger tillbaka ett enda mått av anständighet mot djur, andra människor och kommande generationer. Ta tre, betala för två-samhället är en bluff. Det är ett pyramidspel där någon annan får betala i slutändan. Dina barn. Mina barn.

Men vi kan inte ge upp nu. Dylan Thomas skrev:

Do not go gentle into that good night.       

Rage rage against the dying of the light.

Nu är det dags. Nu, inte sen. Ta en, ge tillbaka en. Bara så kommer planeten hålla dina barns livstid ut.