För en tid sedan skrev jag en krönika om studieförbundens framtid i ljuset av den kritik som bland annat Magnus Ranstorp fört fram. Där nämnde jag i farten studieförbundet Ibn Rushd, som jag menade påminde ”mer om ett trossamfund än om en folkbildningsorganisation”. Det här fick Ibn Rushds förbundsordförande Zana Muhammad att bemöta min text i en debattartikel. Gott så, om än jag blev lite förvånad över att en rad i en krönika fick så mycket uppmärksamhet. I ett tämligen uppskruvat tonläge, dessutom.

Så vad menade jag då? Låt mig förklara:

Det är i sak inte alls konstigt att ett studieförbund har sin grund i ett trossamfund eller i en trosinriktning. Ibn Rushd har i det fallet redan sällskap av studieförbundet Bilda (frikyrkorna) och studieförbundet Sensus (Svenska Kyrkan). Men medan andra studieförbund har en verksamhet som domineras av ämnen som kultur eller musik förefaller Ibn Rushd största verksamhetsområde vara livsåskådning, med tyngdpunkt på temat ”Folkbildning om islam”. Studieämnet ”Kultur” är visserligen relativt stort även hos Ibn Rushd, men kikar man lite närmare på siffrorna så utgörs merparten av kulturverksamheten av studier i det arabiska språket. Här skiljer sig med andra ord Ibn Rushd rejält från andra studieförbund. Det är helt enkelt väldigt mycket religion och väldigt lite musik och dans. Om det kan man såklart tycka vad man vill, och det finns säkert många i Sverige som tycker att det är någonting positivt. Men jag, personligen, tycker det är anmärkningsvärt.

Zana menar i sin debattartikel att den stora andelen timmar med fokus på koranen och arabiska inte ”borde väcka fler misstankar än ridsporten som håller på med ridning och fotbollsförbundet som håller på med fotboll”. Men är det verkligen en rimlig jämförelse, med tanke på att religionsutövning strider mot villkoren för statsbidraget till studieförbunden? Och det är ju det som är pudelns kärna: den hårfina gränsen mellan religionsutövning och folkbildning. Att vissa av Ibn Rushds kurser kan anses vara just religionsutövning, och inte bidragsberättigad folkbildning, har ju varit föremål för kritik i tidigare granskningar. Jag har liksom inte satt fingret på något nytt.

Att jag tycker att Ibn Rushd förefaller syssla väldigt mycket med religion är emellertid inte samma sak som att jag tar Ibn Rushd för att vara nån sorts terrorfront in disguise. Det gör jag inte. Och det har jag aldrig heller sagt. Ibn Rushds verksamhetsberättelser, som finns tillgängliga för alla att ladda ner, är föredömligt tydliga och transparenta. Och jag är säker på att förbundets nya kvalitetskontroller kommit till rätta med tidigare skandaler kopplade till flera av deras samarbetsorganisationer.

Avslutningsvis: jag är inte utan självkritik. Som svenskfödd sekulär ateist är det förstås lätt för mig att, som Zara utrycker det, ”killgissa” om innehållet i Ibn Rushds verksamhet. Och med tanke på att kritiken mot Ibn Rushd ofta har både rasistiska och islamofoba undertoner borde jag kanske ha uttryckt mig mindre raljant i min krönika. Det tar jag till mig.