Debatt: Jag häpnar över Greiders utfall mot klimataktivisterna

I Dagens ETC den 5 juni skriver Göran Greider en artikel som skarpt kritiserar klimataktivism riktad mot kända konstverk. Han kallar aktionerna vandalism och ser dem som samma andas barn som fossilindustrins härjningar. 

Det verkar som att SVT:s och SR:s felaktiga rubriker om konstvandalism svalts med hull och hår av den annars oftast nyanserade och klimatengagerade skribenten.

Men det finns flera saker att häpnas över i artikeln.

Greider inleder med att uttrycka sin upprördhet över ”aktivister som är beredda att förstöra klassiska konstverk för att uppmärksamma klimatnödläget”. Hur sluter han sig till att de är beredda till det? Har Greider följt debatten alls? Har han ens läst att konstverken som valts ut för dessa aktioner alltid haft skyddsglas och såvitt jag förstår aldrig tagit skada? Tror han att det är en ren slump, trots att de aktivister som fått utrymme att berätta om sina aktioner varje gång tydligt berättat att syftet inte är att förstöra några konstverk och inte är attacker mot konsten och att de därför alltid väljer verk som har skyddsglas?

Vidare skriver Greider: 

”Dessa konstverk är för det första oskyldiga. När de attackeras framstår de som oskyldiga offer för blind terrorism.”

Jag har lite svårt att förstå hur skuld kan appliceras på döda ting. Som jag ser det är konstverk varken oskyldiga eller skyldiga till någonting. De har inte heller förmåga att uppleva rädsla eller smärta när någon kastar färg på deras skyddsglas. Terrorism brukar beteckna handlingar som syftar till att injaga fruktan i befolkningen genom genom attacker mot civila. Såvitt jag tolkar civila handlar det om levande, kännande varelser. Att använda terrorismordet som Greider riskerar att devalvera dess allvarliga innebörd.

Han skriver också:

”… för det andra är det solklart att sådana aktioner motverkar den allmänna mobiliseringen för en radikal klimatpolitik.”

Vilken forskning grundar Greider detta tvärsäkra uttalande på? 

Som jag tolkar forskningen om störande klimataktivism, triggar den ofta mycket hat och ilska mot aktivisterna och metoderna men samtidigt ökar stödet för de frågor aktivisterna driver. Medvetenheten om våtmarkernas betydelse för klimatet har exploderat i den svenska opinionens medvetande sedan Återställ våtmarker började få utrymme i media genom sina störande men fredliga aktioner. Det visar olika undersökningar.

Greider fortsätter:

”Visst kan jag fullt ut förstå den avgrundslika förtvivlan som många unga människor känner inför klimatkrisen och att ingenting på allvar görs åt den.”

Jag är övertygad om att han menar vad han skriver här. Men mitt intryck är inte att konstaktivismen endast eller ens främst drivs av förtvivlan och desperation. 

Snarare bygger den på strategiskt planerande med syfte att uppnå så stor medial effekt som möjligt med begränsade resurser. Och strategin har på det sättet varit mycket framgångsrik. Jag har inte sett några studier över hur just konstaktionerna påverkat klimatdebatten i stort. Självklart finns en risk att diskussionen, åtminstone inledningsvis, handlar mer om metod än om sak, men värt att nämna är att konstinstitutionerna själva visat intresse för aktivisternas perspektiv och bjudit in dem till samtal.

Längre fram skriver Greider att verket ”Blommande vallmo” ändå ska ha klarat sig bra.

”En röd affisch fästes på duken men enligt muséet ska verket inte alls ha kommit till skada och redan vara tillbakahängt på museiväggen. Kanske var aktivistens handling avsiktligt skonsam, jag vet inte. Jag hoppas det. Kollektivet säger ju sig älska konst.”

Åter: Ingen affisch fästes ju på duken, utan på skyddsglaset. Så varifrån kommer Greiders tvivel på aktivisternas skonsamma intentioner? 

Greider avslutar skolmästaraktigt:

”När det sker beter man sig som den fossilkapitalism som går över lik för sina vinsters skull.”

Jag är övertygad om att Greider har goda syften. Utöver sin kärlek till Monet är han som sagt mycket engagerad i klimatfrågan och vill troligen undvika att klimatkampen blir kontraproduktiv. Jag delar hans oro. 

Ingen har alla svar på hur klimatrörelsen blir så framgångsrik som möjligt i en tid av skenande temperaturer, högerpopulism, militarism och fossildriven tillväxtdogmatism. 

Vi är många som välkomnar ett öppet och nyfiket samtal om strategi. Och om hur konstnärliga uttryck kan användas inom aktivismen. 

Faktum är att även störande aktioner riktade mot konstverk kan ses som konst i sig. I ett reportage som finns att lyssna till på Spotify får konstaktivisterna Emma Fritzdotter och Maj Udikas utrymme att utveckla både sin kärlek till Monet och varför de gjorde en aktion riktad mot just en Monet-tavla.

Ett frö till ett sådant fördjupat samtal planterar också Greider i artikeln, då han bland annat skriver:

”Monets målning är underbart vacker. Jag älskar den. Men den bär också sin förljugenhet. Många av dem som nu upprörts över vandaliseringen av ’Blommande vallmo’, tror jag inte ens riktigt ser vad som finns i målningen utöver det omedelbart vackra.”

För att ett samtal om klimatrörelsens metoder ska bli fruktbart tror jag att det är viktigt att inte försöka beskära sina medkämpars metoder alltför hårt utan låta tusen blommor blomma, likt Monets vallmo. 

Samuel Jarrick
Klimataktivist 

SVAR DIREKT:

De två fantastiska buddhaskulpturer som talibanerna sprängde i luften 2001, led inte alls. Stenmassorna kände ingenting. Men genom världen gick en svallvåg av smärta och känslor av förlust hos människor som bryr sig. De moraliska och empatiska cirklarna kring döda ting är oöverskådliga. Så jag menar att det kan uppstå lidande när ett älskat konstverk skadas. Och än mer: Ilska gentemot aktivister som kan gå ut över saken de kämpar för. 

Även när ett skyddat konstverk attackeras – och jag erkänner att jag tyvärr fick ett felaktigt intryck av fransk press att verket var oskyddat – finns risken att tumult uppstår och oförutsägbara skador uppkommer. En viktig sådan är att offentliga platser riskerar att bli allt mer skyddade av olika säkerhetsåtgärder, som till slut gör samhället mer slutet. Vakter, larm, kontroller. 

Hela min varelse uppreser sig när konstverk attackeras eller böcker bränns.

Jarrick argumenterar väl och kan mycket väl ha rätt i att intresset för klimatfrågan ökar genom de här aktionerna. För min del är det bara så att hela min varelse uppreser sig när konstverk attackeras eller böcker bränns. När klimataktivister fredligt satte sig framför riksdagsingången för en tid sedan såg jag det som en exemplarisk aktion: Ingenting attackerades, det var lugnt och fredligt. 

Den bästa vägen till förändring är att så många aktivister som möjligt går med i de partier och organisationer som kämpar för klimatet. Den långa vägen. Men den som i längden når fram. De spektakulära aktionerna på muséer tror jag är för fixerade vid medial uppmärksamhet och mest ger näring åt det förbannade kulturkriget. Samtidigt som aktionerna gör än fle rblinda inför den komplexitet som finns i Monets målningar.   

Göran Greider
Ledarkolumnist Dagens ETC