Debatt: Jag är glad att jag bor i Sverige

Det kan inte vara lätt att jobba med människor som är i sitt mest utsatta läge. Men på något vis lyckas dessa fantastiska människor få en att känna sig lite bättre där i livets mest utsatta stunder.  

Tack till alla fantastiska människor som valt att viga sina liv till att hjälpa andra människor i nöd och utsatta stunder.

Lördag eftermiddag och man ser fram emot en lugn och mysig hemmakväll med frun och treåringen.

Men så blir det inte! 

Vad gör man när allt plötsligt vänds upp och ner? När man ligger på hallgolvet och vrider sig i otroliga magsmärtor och allt bara snurrar runt? Jo, man gör som man blivit lärd ända sen skolåldern, man slår 112. Eller som i mitt fall, frun ringer 112. Redan när samtalet kopplas fram till telefonisten på SOS Alarm känner man hur kuggarna i det stora maskineriet Sjukvården börjar på att snurra. Efter att telefonisten pratat med min fru i några minuter, och lyckats få ur mig vad jag tror är problemet, skickas en ambulans. Ambulanspersonalen anländer kort därefter. Att möta en människa som ligger och vrider sig i plågsamma smärtor är inget jag skulle vilja mötas av i mitt dagliga jobb. Man slås av hur bra och duktiga dessa människor är på att ta andra människor.  

Man konstaterar snart att det enda man kan görs är att smärtlindra och styra färden mot akuten i Lindesberg. Trots fint vädercruising och att det är många människor ute går resan förvånansvärt smidigt. Avlastning och transport in på akuten. Här väntar en armada av människor på att ta hand om en på bästa tänkbara sätt. När man är starkt smärtpåverkad och under mycket stark smärtlindring kanske man inte alltid talar med ett språk som är helt accepterat i vardagslivet i stort. Men personalen lyckas förstå vad man säger mellan svordomar och skrik. Efter några kontroller och röntgen konstaterar man vad som är felet. Begynnande tarmvred. Nu väntar transport och inskrivning till vårdavdelning. I mitt fall Vårdavdelning 4 Kirurgisk avdelning. Jag minns inte jättemycket av inskrivningen, men dagarna som följer minns jag. Personalen var aldrig mer än en knapptryckning bort. Hela tiden med ett leende på läpparna och uppmuntrande ord. De fick mina dagar på vårdavdelningen att kännas lite kortare.  Det kan inte vara lätt att jobba med människor som är i sitt mest utsatta läge. Men på något vis lyckas dessa fantastiska människor få en att känna sig lite bättre där i livets mest utsatta stunder. Efter fyra dagar av behandling och vård, är jag nu hemma igen.

Visst, allt inom vården är säkert inte bra. Det finns saker som vi måste jobba mera med. Det finns människor som tyvärr inte får den hjälp de behöver. Vi måste höja statusen på att jobba inom vården, och få fler att vilja jobba med vård och omsorg. Men i det stora hela så tycker i alla fall jag att vården i Sverige är fantastisk 

Stort tack till personalen som hjälpte mig på Lindesbergs lasarett.