Debatt: Jag accepterar inte ert krav på fördömande

Det finns en gemensam nämnare för alla palestinska representanter, oavsett politisk fraktion och ideologisk hemvist, som uttalat sig i media de senaste veckorna: De vägrar konsekvent att fördöma Hamas attacker på israeliska militärer och civila den 7 oktober. Gång på gång får de frågan och vägrar att besvara den. Hanan Ashrawi, kristen före detta minister i Arafats regering och känd ickevåldsförespråkare säger: 

”Jag tycker att det är en väldigt ytlig, nedlåtande och rasistisk fråga.”

Kravet på fördömande riktar sig inte bara till palestinska representanter, utan till alla som i väst solidariserar sig med frihetskampen. 

I snart 20 år har jag skrivit om Palestina och Israel. Aldrig har jag varit med om ett sådant debattklimat som nu, där avståndstagande och fördömande görs till premissen för att få prata om palestiniernas situation. Aldrig tidigare har jag på respekterade kultursidor läst att israelisk militär inte alls dödar barn eller hört att den palestinska fanan i sig skulle vara ett vapen, det sista uttalandet av Sveriges utrikesminister. Inte heller har jag sett så många beskriva situationen som en konflikt mellan judar och muslimer, trots att några av de skarpaste rösterna mot Israels politik kommer från judiskt håll.

Att hävda Israels rätt att bomba barn är nu regeringspolitik, för att inte säga ett nödvändigt bevis på svenskhet. Sedan den 7 oktober har ockupationsmakten intensifierat den etniska rensningen av Gaza och på tre veckor dödat över 8 000 människor, varav 4 000 barn. Under de senaste tre veckorna har fler barn i Gaza dött av Israels urskillningslösa bomber än i konflikter runt om i världen sedan 2019, räknat per år.

Över hälften av alla bostadshus är sönderbombade och människor som för två veckor sedan bodde där är fördrivna. Den som hyllar den israeliska staten förväntas dock inte fördöma det oupphörliga dödandet av palestinier, ett våld som pågått i 75 år. Om palestiniers liv ansågs värda lika mycket som israelers hade kravet åtminstone varit lika stort, trots att de dör i långt mycket större omfattning. Den avhumanisering som dominerar västerländsk mediebevakning gör det i sin tur möjligt för den israeliska militären att kollektivt bestraffa en hel befolkning.

Vill vi agera så att det våld vi bevittnade från Hamas – och låt mig vara tydlig med att det alltid är en katastrof när oskyldiga barn och civila dör – inte upprepas? Då måste vi försöka förstå och åtgärda den avgrundsdjupa maktobalans som råder mellan Israel och Palestina. Så länge palestinierna nekas sina grundläggande rättigheter av ockupationsmakten så kommer israeler inte att leva i säkerhet. Om ockupationen inte avvecklas sitter vi här igen om fem eller tio år, med ett nytt och sannolikt ännu värre krig. 

Historien lär oss att kampen mot kolonialism alltid har varit en blodig process. Både den algeriska och sydafrikanska befrielsekampen skördade civila dödsoffer. När alla andra vägar var uttömda återstod bara våldets logik. Att konstatera det är inget moraliskt försvar för attacker på civila. Ett krigsbrott är ett krigsbrott är ett krigsbrott, och om Israel skulle erkänna Internationella brottsdomstolen, ICC, liksom den Palestinska myndigheten har, så skulle alla parter också på allvar kunna prövas inför det internationella samfundet. 

Palestinierna har i sju decennier prövat alla typer av kampmetoder från icke-våld till väpnad kamp, från fredssamtal till bojkott och fredliga demonstrationer, inklusive för att bryta belägringen av Gaza. Svaret från israeliskt håll har varierat mellan en långsam, tyst etnisk rensning eller ett mer högljutt brutalt folkmord. 

Vi kan hålla två tankar i huvudet samtidigt.

Att det till sist sker ett desperat utbrytningsförsök ur det koncentrationsläger som kallas Gazaremsan kan därför inte vara en överraskning. Vi kan hålla två tankar i huvudet samtidigt, och sörja de civila israeler som dödats samtidigt som vi stödjer palestiniernas frihetskamp.