ETC Göteborg
Debatt: Ja till fred – nej till Nato
ETC Göteborg
Vilken framtid vill vi se för Sverige, Europa och världen? Det är den grundläggande frågan vi måste utgå ifrån i diskussioner om ett svenskt Nato-medlemskap. Vill vi se en värld med ny kapprustning som under Kalla kriget, eller en värld där mänskliga rättigheter och mänsklig säkerhet står i fokus för våra investeringar? Väljer vi det senare krävs en omstrukturering av säkerhetspolitiken.Det är skribenten och inte ETC Göteborg som står för åsikten.
Feministiskt initiativ (Fi) driver en säkerhetspolitik som baseras på kunskaper och erfarenheter från fredsrörelsen och forskning. Vi vet att konfliktlösning inte nås med militära medel och att militära konflikter i hög grad kan förebyggas av demokratifrämjande insatser, fattigdomsbekämpning och sociala investeringar. Säkerhetspolitikens målsättning måste vara människors säkerhet – inte säkrandet av nationers gränser.
Vi ser redan i dag med oro på utvecklingen – inte minst i den retorik Moderaterna ger uttryck för när de säger att en av anledningarna till ett svenskt Nato-medlemskap är Rysslands allt aggressivare ton. Men Rysslands överträdelser har de facto inte blivit fler enligt Försvarsmakten, även om närvaron i Östersjöområdet ökat som en effekt av att Nato ökat sin aktivitet i området och närmat sig Rysslands gräns.
I Alliansens värld finns inga alternativ mellan militär upptrappning och total passivitet. Men det gör det hos Fi. Vi vill omrusta genom att tio miljarder om året tas från subventioner till den militära industrin och istället förs till den miljötekniska industrin, humanitära samt förebyggande insatser, demokratiutveckling och skydd från våld.
Vi står inför en av de största flyktingkatastroferna i historien, där miljontals människor lever i misär. Samtidigt har vi politiker som tror att lösningen är mer investering i krig och vapen. Men krig kan aldrig föda fred. Medlen vi använder bör vara en spegling av målen. Forskning visar att det är lättare att skapa tillit och hjälpa människor som befinner sig i krigsdrabbade områden genom utommilitära humanitära insatser. Alliansfrihet är en förutsättning för att släppas in i konfliktområden för arbete med livsavgörande biståndsarbete.
De enda som tjänar på upprustning är vapenindustrin. Ett Nato-medlemskap skulle kräva ytterligare 20–30 miljarder om året till försvaret. Skattepengar som säkerligen skulle tas från en redan utarmad välfärd och försumma konfliktförebyggande åtgärder. Om målet är att provocera Ryssland och trappa upp det militära tonläget från svenskt håll, ja, då är Nato-medlemskap en lösning. Men om målet är att skapa stabilitet och långsiktiga fredliga lösningar måste vi tänka om. Militarismens logik är patriarkal och destruktiv – så långt ifrån en demokratisk och socialt hållbar utveckling vi kan komma!
