Debatt: Israel strävar inte efter fred, utan villkorar den

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Det råder ett utbrett missförstånd kring dagens Israel/Palestina-konflikt, även bland många av Israels ståndaktiga kritiker. Motståndet mot Israel tenderar generellt att vända sig mot det oproportionerliga våld som Israel utövar för sitt annars rättfärdiga mål, det vill säga upprätthållandet av landets säkerhet. Under Israels senaste storoffensiv mot Gaza sommaren 2014 fördömde många av världens ledare och människorättsorganisationer Israel för dess urskillningslösa våld, samtidigt som man bekräftade Israels rätt till självförsvar. Vår egen statsminister Stefan Löfven uttryckte via sitt Facebook-konto att ”Israel måste respektera internationell rätt, men har självfallet rätt att försvara sig”. Implicit häri finns ett antagande om att Israels intention med ockupationen (som genomsyrar konflikten på alla nivåer) är att försvara sig mot militanta hot. Men resultatet av en nyligen avslutad studie som jag genomfört med fokus på anföranden av israeliska premiärministrar mellan 2005-2014 visar att detta antagande bör omvärderas.

Studien (The Palestinian Threat’: A Study of Israel’s Contemporary Security Discourse in a Human Rights Context) belyser hur Israel brister fullkomligt i viljan att försöka få till stånd en fredlig lösning som skulle innebära ett slut på den snart 50 år långa ockupationen, och istället villkorar fred på flertalet premisser som varken har något med Israel som suverän stat eller dess säkerhet att göra.  

När Israels tidigare premiärminister Ariel Sharon gick bort hedrade Carl Bildt hans minne genom att beskriva honom som en ”stor ledare” som ”såg nödvändigheten av fred”. Under Ariel Sharons ledning drog Israel tillbaka sina markstyrkor från Gazaremsan, vilket sedermera gett upphov till beskrivningar av honom som en initiativtagare till stora eftergifter för att skapa fred, likt det som Carl Bildt gav uttryck för.

Men som studien visar har Ariel Sharon och hans efterträdare, Ehud Olmert, själva beskrivit utrymningen av bosättningarna och tillbakadragandet av styrkorna från Gaza som en ren nödvändighet, inte för att sluta fred, utan för att tillsäkra en judisk majoritet i de ockuperade områden som Israel avser behålla. Dessa ”strategiska områden” inbegriper den mark som separeras från övriga Västbanken med hjälp av muren som Israel initierade under ledning av just Ariel Sharon, och som redan 2004 dömdes ut som olaglig av den internationella domstolen i Haag. Ariel Sharon ansåg då inte att Gazas knappa 10 000 bosättare skulle kunna utgöra en framtida judisk majoritet i området, varpå de evakuerades till förmån för utbyggandet av bosättningar i strategiskt viktigare områden på Västbanken. I dessa områden lever idag över 550 000 bosättare på ockuperad palestinsk mark, medan Gaza förtvinar under en blockad som pågått i ett decennium.

Mot detta skall alltså inte ställas den israeliska statens rätt till säkerhet. Inte för att denna rätt kan förminskas utan för att den i praktiken saknar relevans för kärnan i dagens konflikt. Det största palestinska hotet, och det i som i studien föreföll framkalla ett visst mått av enträgenhet i Ariel Sharons och Ehud Olmerts tal, var inte ett ökat militärt hot mot staten Israel per se. Istället påtalade de israeliska ministrarna gång på gång att en alltför expansiv annekterings- och bosättningspolitik skulle kunna riskera omkullkasta den judiska majoriteten. Man befarade att en sådan politik skulle utmynna i en aktualisering av den så kallade enstatslösningen, det vill säga en stat där palestinier och israeler lever tillsammans i Israel/Palestina på lika villkor. Detta skulle i sin tur äventyra Israels karaktär som judisk och demokratisk stat. Det palestinska demografiska hotet, och inte palestiniernas rätt till självbestämmande, var alltså det som enligt egen utsago föranledde dessa ledare att begränsa Israels anspråk på den mark som världssamfundet anser tillhöra palestinierna. Detta återspeglas i Israels kompromisslöshet i många av de avgörande frågorna, särskilt vad gäller östra Jerusalem och de stora bosättningsblocken som enligt FN:s säkerhetsråd och generalförsamling utgör ”ockuperat palestinskt territorium”. I väntan på att palestinierna ska acceptera Israels folkrättsstridiga villkor för fred har man upprättat ett system som är ”värre än apartheid”, enligt bland andra USA:s tidigare president Jimmy Carter. Samtidigt präglas anföranden av Israels sittande premiärminister Benjamin Netanyahu inte alls av samma skyndsamhet mot en tvåstatslösning som under hans företrädares tid.

Vad innebär detta då för Israels säkerhet? Självklart har Israel – likt andra stater och i enlighet med folkrätten – rätt till säkerhet. Problemet är att det är gravt missvisande att tala om den suveräna statens säkerhet när den koloniserar ett område som ligger utanför dess territorium och som är förbehållet förverkligandet av ett annat folks rätt till självbestämmande. Som framgår av den internationella domstolens utlåtande har en stat inte rätt att förlita sig på FN-stadgans artikel 51 och rätten till självförsvar när hotet härrör ur ett område som är under dess kontroll. Istället gäller de regler som stipulerats i internationell humanitär rätt (IHR). Enligt den fjärde Genevekonventionen har en ockupationsmakt rätt att utöva våld för att upprätthålla ordningen i det ockuperade området för kunna uppfylla sina åtaganden i enlighet med konventionen. Med andra ord är ockupantens rätt att utöva våld avhängig det legitima syftet med ockupationen, och då avsikten bakom våldet är att möjliggöra en ordning som strider mot IHR, förverkas denna rätt. Samma konvention förbjuder ockupationsmakten från att förflytta delar av sin civilbefolkning in i det ockuperade området. Då detta kriterium uppenbarligen motverkas av Israels obevekliga anspråk på – och kolonisering av – betydande delar av Västbanken, saknar Israels våldsutövning stöd i IHR. Detta gäller alldeles oavsett hur ”proportionerlig” den än må vara med avseende på relationen mellan antal civila och stridande som förolyckats. Israel har helt enkelt inte rätt att med våld försvara sin kolonisering av de palestinska områdena eller att villkora fred på palestinsk acceptans av densamma.

Det är således dags – inte minst för våra politiska företrädare – att sluta prata om frågan som en konflikt lik andra, där olika rättigheter kolliderar, och istället acceptera den för vad den verkligen är: ett kolonialt projekt där kolonisatören gör anspråk på en rätt att försvara den koloniala ordningen.