Debatt: Israel begår folkmord – inför ett vapenembargo

Höger- eller vänsterpolitik ska inte spela någon roll när det gäller upprätthållandet av de mänskliga rättigheterna. De är oberoende av politisk hållning och ska så vara för att säkerställa att de efterföljs. 

Trots detta ser vi hur det palestinska folkets rättigheter inte tycks vara lika mycket värda som de mänskliga rättigheterna som antogs och författades av FN 1948. Omvärldens politiker låter Israel fortsätta sitt vedergällningskrig, och den stora rädslan tycks handla om att betraktas som antisemit. 

Hur förklarar vi annars att vapenhandeln med Israel fortsätter och att USA fortfarande ger Israel sitt stöd? 

De som drabbas hårdast av ett krig är de oskyldiga, de som egentligen ingenting har att göra med vedergällningen eller konflikten. Jag tänker på barnen i Gaza, de som dör en plågsam död av svält eller de barn som överlever bombningarna, men tvingas växa upp utan sin familj. De vädjande blickarna och tårarna. Bilderna av de forna hemmen och de överfulla, trasiga sjukhusen med människor liggandes på golven. 

Vad som sker måste benämnas för vad det verkligen är, ett folkmord på det palestinska folket. 

Barn i krig är så fel som det bara kan bli, och detta krig måste få ett avslut. Vad som sker måste benämnas för vad det verkligen är, ett folkmord på det palestinska folket. Också det är märkligt nog ett problematisk uttalande, eftersom det kritiserar Israel. Men vi måste säga ifrån till den part som fortsätter att bomba, dag efter dag. 

Det behövs en stark opinion som inte är rädd för att driva fram ett vapenembargo mot Israel. Det första avgörande steget är när vapenhandeln med Israel får ett slut. Utgångspunkten för detta är de mänskliga rättigheterna. Det handlar inte om judehat, utan om nödvändigheten av fred. Vi ser hur situationen i Gaza ökar spänningarna mellan Israel och omkringliggande länder.  

Det går att analysera den ursprungliga konflikten till den ockupationspolitik som Israel bedriver mot det palestinska folket, men det finns inget som legitimerar det våld vi nu ser. Det finns inget som försvarar den våldsamma attack som Hamas utförde den 7 oktober förra året mot Israel då 1 200 människor miste livet. Som David Lagercrantz skriver i Expressen (14/4) hann omvärlden knappt ta in det brutala terrordådet som Hamas utförde, innan vedergällningen från Israel kom. Nu är det palestinska folket den drabbade måltavlan, och det måste få ett slut.  

Antisemitismen har ökat kraftigt i Sverige sedan krigets början och många judar i Malmö känner stor oro inför Eurovision nu i maj. Som präst i Svenska kyrkan ser jag ett viktigt ansvar som Svenska kyrkan har i detta läge. Dels genom att tala för nödvändigheten av fred och hopp, men också förklara att behovet av ett vapenembargo mot Israel inte är detsamma som hat mot det judiska folket. 

Där behöver Svenska kyrkan vara en trygg samlingspunkt, som förklarar att fred aldrig kan innebära hat mot någon folkgrupp. Vi ska inte hata eller spotta på någon. Människor tycks ha lättare att hata och bruka våld, än att förlåta och försonas. 

Som präst vill jag inte tro att det är så, kärleken är alltid är större, men vi behöver handla efter den och påminna oss om den. 

Vi måste tala om den här frågan och driva på för en opinion för fred i Gaza. För varje dag som går dör människor. Om den israeliska regeringen och Benjamin Netanyahu ska respektera FN och den Internationella domstolen i Haag, behöver politiker också markera att det är institutioner att ha respekt inför. 

Vi är inte judehatare för att vi vill ha fred i Gaza, vi värnar de mänskliga rättigheterna. Oavsett om det är höger- eller vänsterpolitiker som sitter vid maktens bord. De mänskliga rättigheterna ska alltid följas, respekteras och prioriteras, vi får inte blunda eller vara tysta när de bryts.