Debatt: Intifada och fred är varandras motsats

Som komplement till detta ensidiga perspektiv behövs också följande insikter:

• Israel grundades för att rädda judar undan rasistiska massmord. Bara tre år efter Förintelsen deklarerade arabiska ledare att de ville utföra en ny förintelse. Detta lyckades som tur var inte. Judarna var flyktingar som lämnade Europa, Asien och Afrika i hopp om att äntligen kunna vara trygga. 800 000 judar flydde eller fördrevs från Mellanöstern efter Israels grundande. Det är självklart att en antirasistisk hållning visar solidaritet med Israel som land.
• Sionism är ett brett begrepp, precis som feminism eller socialism. Den socialistiska sionismen styrde Israel under flera decennier. Därefter har mestadels högervridna sionistiska partier regerat. Att ”kritisera sionism” är inte konstigare än att föra en intern debatt inom vänstern. Det gör inte att man är mot vare sig sionism eller vänstern som företeelse. Einstein var exempel på en engagerad sionist som kritiserade högern.
• Antisionism däremot innebär att Israel inte ska få existera längre. Det har inget att göra med specifik kritik mot Israels regering. Det finns få andra politiska kamper, om ens någon, som handlar om att krossa ett specifikt land. Det sker inte när kristna eller muslimska länder krigar. Det är bara Israel som ska krossas, det enda judiska landet i världen. Det är således lika antijudiskt att vilja krossa Israel som det är antibrittiskt att vilja krossa Storbritannien.
• Det oproportionerliga fokus som riktas mot Israel (långt före nuvarande krig) har kritiserats av bland annat grundaren av Human Rights Watch, Robert Bernstein. I Palestina så hyser 93 procent av befolkningen antisemitiska åsikter. Både Gaza och storstäderna på Västbanken (förutom en bosättning i Hebron) är rensade på judar. Är detta också ”apartheid”? I Israel däremot bor två miljoner palestinier med rättigheter som de bara kunde drömma om att ha i Gaza eller områden styrda av Palestinska myndigheten.
• Propalestinsk våldsromantik är ett stort problem. Att förorda väpnad kamp leder till krig – precis det som pågår nu. Det väpnade motståndet har alltid tagit sig uttryck i form av terror. Flygplanskapningar på 70-talet, självmordsbombningar på 90-talet och nu massakrer mot fredliga kibbutzer samt en musikfestival.
• Palestinademonstranterna i Sverige utgör knappast en fredsrörelse. De förordar ständigt ”global intifada” (självmordsattentat mot bussar och restauranger var sinnebilden för den senaste intifadan). Tvåstatslösningen lyser med sin frånvaro i parollerna. Enstatslösningen vill varken israeler eller palestinier ha, och leder bara till ytterligare krig. Skulle den genomföras enligt PLO:s modell så innebär den etnisk rensning på 90 procent av alla judar. De judar som ska få leva ”sida vid sida” med palestinier är alltså den tiondel som ska få stanna kvar.
• Hade Fatahs vilja fått styra så hade man siktat på diplomati. Hade fredliga palestinier fått styra, då kunde israeler ha blivit övertygade om att det hade kunnat gå att få fred med deras grannar. Istället blev det Hamas väpnade kamp – med alla dessa dödsoffer.

Det blir uppenbart hur enfaldig Hedvig Löfqvists agenda är. 

Det är inte så man skapar fred.