Debatt: Inte för sent att undvika ett dystert Europa

Europeiska medborgare kan inte göra mycket för att påverka resultatet av presidentvalet i USA eller utvecklingen på slagfältet i Ukraina, men valet i juni i EU erbjuder ett sällsynt tillfälle för dem att påverka. Problemet är om de kommer att bry sig.

Historiskt sett har dessa val haft svårt att locka till sig väljarnas intresse. Under 2019 deltog endast varannan väljare, och i tre länder (Tjeckien, Slovakien och Kroatien) var valdeltagandet under 30 procent. Detta ointresse förklaras ofta av en utbredd uppfattning bland allmänheten att valet till Europaparlamentet är betydelselöst. 

Men i år finns det en avgörande skillnad. 

I flera länder är antieuropeiska partiers väljare (som tidigare brukade bry sig ganska lite om Europa) starkt mobiliserade – minst lika mycket som deras proeuropeiska konkurrenters väjare, om inte mer. Enligt ECFR:s senaste opinionsundersökning säger till exempel 71 procent av Alternativ för Tysklands (AfD) anhängare att de "definitivt" kommer att rösta i valet – jämfört med 64 procent bland CDU/CSU-väljare. I Frankrike och Österrike visar undersökningarna att anhängarna till de största antieuropeiska partierna (Rassemblement National och Frihetspartiet) är lika mobiliserade som deras direkta rivaler (LREM respektive ÖVP). 

Dessutom verkar många anti-europeiska partiers väljare inse att mycket står på spel i årets val. På frågan om hur mycket resultatet kommer att påverka deras framtid svarade 58 procent av AfD-väljarna "mycket" eller "ganska mycket", jämfört med 52 procent bland dem som är allierade med CDU/CSU. 

Situationen är liknande i Sverige där 49 procent av Sverigedemokraternas väljare uppger att resultatet kommer att vara betydande, jämfört med 36 procent av Moderaternas väljare.

Den osäkra mobiliseringen av vanliga väljare i flera länder kan delvis förklaras av deras rivalers framgångar med att "avgifta" sig själva. Knappast någon tror nu att den italienska premiärministern Giorgia Meloni vill att Italien ska lämna EU eller eurozonen, trots farhågorna inför hennes partis valseger 2022. Sverigedemokraternas stöd till landets regering kan ha normaliserat partiets motiv i många väljares ögon. Till och med Marine Le Pen har lyckats förbättra sin egen – och sitt partis – image. Så mycket att hon ses som den främsta kandidaten till det franska presidentvalet 2027. Därför kämpar de proeuropeiska partierna med att på ett övertygande sätt argumentera för behovet av att rädda Europa från extremhögern. 

Att mobiliseringen skiljer sig åt mellan de pro- och antieuropeiska partierna kan bero på att deras väljare har radikalt olika sinnesstämningar. I motsats till högerextremisternas energi, som – i flera länder – kan känna att de har momentum på sin sida, är många progressiva besvikna på hur deras nationella regeringar har presterat, utmattade av de många kriser som har skakat EU de senaste åren, och kan till och med känna att en högervridning är oundviklig.

Det är också talande att väljarna känner en större negativitet till och med när det gäller frågor om välstånd och säkerhet, som har legat till grund för den liberala demokratin sedan slutet av det kalla kriget. Tillsammans gynnar detta antieuropéerna och deras krav på förändring, snarare än att samla medborgarna kring centrum.

Men ett land – Polen – utgör ett starkt undantag från detta. Väljare som är allierade med Medborgarkoalitionen (KO), som leds av Donald Tusk, är klart mer mobiliserade inför juni än de som tillhör deras antieuropeiska rival, Lag och Rättvisa (PiS) – 73 procent av KO:s väljare, jämfört med 61 procent för PiS, säger att de "definitivt" kommer att rösta i Europaparlamentsvalet, enligt vår undersökning. I upptakten till de nationella valen i oktober förra året lade KO ner stora ansträngningar på att övertyga progressiva väljare om att det var möjligt att få bort PiS från makten. Deras positiva vision (tillsammans med irritationen över PiS) fick anhängarna att agera, och vid valurnorna fick de förändringen att ske.

Även om Polen utgör en avvikelse i Europa – som ett land där proeuropéerna har vind i seglen – ger det värdefulla insikter om vikten av väljarnas förtroende.

Tidigare har en växande konvergens av politik och berättelser från den europeiska mainstream, oavsett politisk inriktning, gjort det möjligt för tidigare marginella eller icke-existerande antieuropeiska partier – inklusive AfD, Rassemblement National, Sverigedemokraterna, PVV, Vox eller Chega – att framstå som de enda autentiska alternativen i stan. Ju mer de senare lyckades locka nya väljare, desto mer verkar de ha skapat en känsla av det oundvikliga bland de progressiva. En viktig utmaning för proeuropéerna i dag kommer att vara att vända denna stämning. 

Rädsla som kampanjmedel blir svagare för varje val. 

Att skrämma proeuropeiska väljare genom att åberopa en vision av livet under extremhögern kan hjälpa proeuropéer i vissa länder – inklusive Tyskland och Spanien – men det kommer inte att vara tillräckligt för att råda bot på apatin. Rädsla som kampanjmedel blir svagare för varje val. 

För att mobilisera sina väljare kommer proeuropeiska partier istället att behöva inspirera med en tydlig och konkret vision om ett starkt och enat Europa. De kommer att behöva tända en ny känsla av förtroende för Europa och den liberala demokratin – samtidigt som de på ett övertygande sätt visar hur valresultatet kommer att ha betydelse för deras väljares framtid. 

Om de lyckas göra detta i juni kan de bidra till att skingra en del av dysterheten, inte bara i Europa, utan även i USA och Ukraina.