Debatt: Inget stöd till minkfarmar – bäst är att lägga ned alla

På en minkfarm råder optimala förutsättningar för spridning av coronavirus. Många djur på en liten yta gör att när Sars-Cov-2 introduceras sprider sig viruset snabbt mellan djuren. Detta skriver EU:s livsmedelssäkerhetsmyndighet (EFSA) i en färsk rapport och framhåller att alla minkfarmer utgör en risk för smitta. Vi har sett många exempel på att så är fallet, bland annat här i Sverige. När larmen om coronavirus på europeiska och amerikanska minkfarmer nådde Sverige under våren 2020 infördes strikta smittskyddsrutiner på de svenska anläggningarna. Men det räckte inte – viruset spred sig trots det genom gallerburarna i Sölvesborg. Antikroppar har nu hittats på 23 av 26 provtagna svenska minkfarmer.

Minken som art är mycket mottaglig för Sars-Cov-2. För den frilevande populationen minkar är detta inget stort problem, eftersom de är solitära djur utspridda över stora revir. På farmerna föds de däremot upp tätt ihop, i rad efter rad av små burar. I Danmark ledde en omfattande virusspridning på pälsfarmerna till att Sars-Cov-2 muterade och denna nya variant smittade människor i närheten. Risken finns att de vaccin som tagits fram ger sämre skydd när viruset muterar, vilket den syd­afrikanska varianten är ett exempel på. För att stoppa spridningen av minkvarianten i Danmark avlivades 15 miljoner minkar och kropparna destruerades.

I Sverige tilläts dock pälsningen fortgå som vanligt under vintern och skinnen gick till försäljning. Däremot får inga nya minkvalpar födas under 2021. Förhoppningen är att smittan ska dö ut bland de 90 000 avelsdjur som fortfarande hålls på Sveriges minkfarmer och att verksamheten kan återupptas nästa år. Ingen vet hur säker den strategin är.

Flera länder i Europa har bedömt att ett fåtal personers ekonomiska vinst av att föda upp minkar inte står i proportion till risken för spridning av viruset. Man har därför beslutat att avveckla minkuppfödning helt. Många andra länder har för länge sedan förbjudit verksamheten av djurskyddsskäl.

I Sverige har landsbygdsministern och Socialdemokraterna ställt sig kallsinniga till en sådan utveckling. Detta trots att partiet för 15 år sedan tog ett kongressbeslut om att arbeta för minkars rätt till naturliga beteenden, som att röra sig, klättra och simma. Ändå försatt de chansen att reglera minkhållningen när riksdagen införde en skärpning av djurskyddslagen år 2019. Lagen säger att djur ska hållas och skötas i en god djurmiljö och på ett sådant sätt att deras välfärd främjas. De ska kunna utföra sådana beteenden som de är starkt motiverade för och som är viktiga för deras välbefinnande. Beteendestörningar ska förebyggas. Kraven är omöjliga att uppfylla i dagens bursystem, vilket innebär att svensk minkupp­födning inte är förenlig med djurskyddslagen.

Smittspridningen som skett inom minkindustrin är en dyrköpt läxa. Vi har länge vetat att minkuppfödning innebär stora brister vad gäller djurvälfärd. Men liksom Kinas djurmarknader och viltfarmer visat för hela världen, finns det även andra problem med att tränga ihop många djur på små ytor, i strid mot deras natur. Här förenas frågorna om djurvälfärd och smittskydd på ett övertydligt sätt. Vi kan inte längre ignorera att djuren är biologiska varelser som är anpassade för ett visst levnadssätt utan att det får allvarliga konsekvenser, för dem och i förlängningen även för oss människor.

Pandemin och bakgrunden till den tvingar oss att ompröva tidigare ställningstaganden. Liberalerna har nyligen gjort just det och räknar sig nu till de partier som vill se ett stopp för minkuppfödning. I Finland är pälsdjursnäringen betydligt större än i Sverige, ändå tog de finska Socialdemokraterna i somras ett kongressbeslut om att arbeta för en avveckling av pälsdjursuppfödningen i landet.

Vi ställer härmed frågan till Social­demokraterna i allmänhet och landsbygdsministern i synnerhet: Vilka skäl har ni att behålla Sveriges 30-tal minkfarmer, trots att de förnekar djuren deras lagstadgade rätt till naturligt beteende och även riskerar att bidra till virusmutationer och spridning av Sars-CoV-2?

Bo Algers

professor emeritus i husdjurshygien, SLU

Lotta Berg

professor i husdjurens miljö och hälsa, SLU

Lina Gustafsson

leg. veterinär

Lina Göransson

leg. veterinär

Felicia Hogrell

leg.veterinär

Per Jensen

professor i etologi, Linköpings Universitet

Jonna Johansson

leg. veterinär

Svea Jörgensen

leg. veterinär, forskningsassistent, SLU

Johan Lindsjö

leg. veterinär, adjunkt, SLU

Björn Olsen

professor i infektions­sjukdomar, Uppsala Universitet

Helena Röcklinsberg

docent och universitetslektor i djuretik, SLU

Ivar Vågsholm

professor vid institutionen för biomedicin och veterinär folkhälsa, SLU