Ingen tid att vara passiv

Till skillnad från många intellektuella, som flydde Tyskland då nazisterna tog makten 1933, stannade Hans Fallada kvar. I boken ”Från mitt främmande land: dagbok från fängelset” (sv. övers. 2017) beskriver han hur han utifrån en opolitisk hållning försökte verka som oberoende författare under nazismen. Men någon politiskt oberoende sfär visade sig inte finnas under nazismen. Fallada tvingades göra eftergifter och skriva sådant han senare skämdes för.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Det finns många skildringar av vad som skedde med kulturen och människorna i övergången från 1920-talets liberalt demokratiska Weimarrepublik till Nazityskland. I journalisten Sebastian Haffners ”En tysk mans historia” (svensk pocket 2015) beskrivs hur nazisterna stiger från att betraktas med löje till att bli den politiska kraft som sätter agendan i samhällsdebatten. Till slut anammar nästan alla – särskilt högern och förment kristna partier – nazisternas problemformuleringar. Nästan alla betonar de nu hur tyska och nationalistiska de är. Plötsligt finns bara en enda fråga som överskuggar allt och som alla problem kopplas samman med: judefrågan.

I många länder i Europa är det nu högerradikala partier, ibland med direkt bakgrund i nazismen, som sätter problemformuleringarna många knyter an till. I Sverige är det Sverigedemokraterna.

Det är inte långsökt att byta ut ”tyska” värderingar mot ”svenska” – eller ”judar” mot ”muslimer” eller ”invandrare” – och se likheter med den retorik som många politiker och deras reklammakare nu hänger sig åt i Sverige. Eller för att följa den breda ström av rykten och lögner om muslimer och andra grupper som sverigedemokratiska anhängare sprider, inte minst på sociala medier, och känna igen språkbruk och stämningar som Fallada, Haffner och andra berättar om från nazismens genombrottsår i Tyskland.

Det räcker inte att se hur det slutade. Betydligt viktigare är att sätta sig in i hur det började. Ingen vet var det kan leda om högerradikalismen får fortsätta sätta agendan för den politiska retoriken och få makt över människors hjärtan och sinnen. Ingen visste heller vart det skulle leda då – i det som skulle visa sig bli slutet på den liberalt demokratiska Weimarepoken i 1920-talets Tyskland. Historien upprepas inte, men vi behöver känna igen mönster så att liknande tragedier inte sker på nytt, påminner historieprofessorn Thimothy Snyder om i sin bok ”Om tyranni: tjugo lärdomar från det tjugonde århundradet” (sv. övers. 2017). En bok som borde vara något av årets bok för att förstå de politiska processer som äger rum mitt framför oss.

Samtidigt som Sverige – tvärtemot vad som ofta kommer fram – är ett av världens tryggaste länder att leva i finns djupnande problem. Den ekonomiska och sociala ojämlikheten ökar till exempel mer än i något annat land i Europa – något som bland annat OECD under lång tid varnat för i flera rapporter. Men det är knappast problem som har sin grund i invandring, utan i en sedan decennier pågående omfattande omfördelning av makt och resurser från fattigare skikt till rikare genom skatteförändringar och privatiseringar. Sedan början av 2000-talet har skatter sänkts med minskade intäkter för samhället på över 300 miljarder per år. Detta ska sättas i proportion till de kostnader för stöd till flyktingar på 50 miljarder per år som ofta lyfts fram i debatten. När högerradikalismen sätter agendan skyms de verkliga orsakerna till många av de problem som drabbar människor. I stället för att rikta uppmärksamhet mot att de rika gjorts ännu rikare ställs utsatta människor mot andra utsatta.

Någon politiskt oberoende sfär att finnas till i och verka i fanns inte för Fallada då högerradikalismen tog grepp över kulturen och människorna. Det finns kanske tider då det går att överlåta det politiska till de för politik särskilt intresserade och tänka att det ordnar sig nog ändå, vår egen medverkan förutan. Men historiska erfarenheter påminner oss om att det kan vara förrädiskt att tro att vi lever i en sådan tid nu. Att det nu i stället är anledning för alla som känner berättigad oro över utvecklingen att skyndsamt fundera över hur man ska bidra med sitt. Sätta sig in i frågor, visa var man står, skriva och tala och organisera sig.