ETC Örebro
Debatt: Ingen ska gå hungrig och hemlös
ETC Örebro
Debatten om de tiggande romerna fortsätter. Murad Artin (V) tycker inte att det räcker att debattera frågan inom EU.Det är skribenten och inte ETC Örebro som står för åsikten.
Debatten om de tiggande romerna fortsätter. Murad Artin (V) tycker inte att det räcker att debattera frågan inom EU.
Rasmus Persson (C) har rätt i att det här är frågor som måste debatteras och lösas på EU-nivå.
Skillnaden är att vi i Vänsterpartiet menar att vi samtidigt måste göra någonting åt fattigdomen när den finns här framför oss. Vi ska inte låta människor fara illa medan vi väntar på att EU ska lösa problemen.
Socialtjänstlagen ger oss utrymme att hjälpa människor som befinner sig i vår kommun. Samma sak gäller lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk. Ingenstans i lagen står att det krävs svenskt medborgarskap för att lagen ska gälla. Det är en tolkning som Rasmus Persson gör för att slippa ta ansvar för hemlösa romer här i Örebro.
Det går att göra olika tolkningar av lagen. Rasmus Persson väljer den tolkning som tillåter honom att säga att det här inte är hans problem. Vi skulle vilja att Örebro i stället väljer att göra allt vi kan, inom lagens ramar, för att ingen ska gå hungrig och hemlös.
Därför kan det behövas uppsökande verksamhet för vuxna människor. Det är extra angeläget när det rör sig om människor som inte kan kommunicera på svenska och därför har begränsade möjligheter att själva ta kontakt. Det bevisar Rasmus Persson själv när han skriver att varken Vuxam eller socialtjänsten har fått in några ansökningar. Det betyder knappast att de här människorna inte är i behov av hjälp. Så länge kommunen inte tar kontakt med dem via en tolk så vet vi inte om de vill ansöka om stöd och vi vet inte heller säkert om det finns några barn i de här familjerna.
Rasmus Persson vill i stället lägga mer ansvar på civilsamhället. Visst ska kommunen stötta och uppmuntra föreningar och samfund som gör ett fantastiskt arbete. Men vi får aldrig lasta över ansvaret på dem. Det är en återgång till en tid då vi hade välgörenhet i stället för välfärd. Dit vill vi inte tillbaka. Vi vill leva i en kommun där vi tar ansvar för varandra. Oavsett vilket språk man talar och varifrån man kommer.
