Debatt: Ingen kan tveka längre – Israel har infört apartheid

FN:s årliga World Humanitarian Day, 19 augusti, tillägnades i år palestinierna på det av Israel ockuperade Västbanken och i det inringade Gaza. Dagen instiftades 2008 till minne av bombattentatet i Bagdad fem år tidigare, som dödade FN:s sändebud för Irak, Sergio Vieira de Mello, och 21 andra personer – och riktar i år ljuset mot hjälporganisationen #NoMatterWhat som mot alla odds fortsätter att bistå fattiga och behövande med humanitärt bistånd.

Det handlar om basala saker som tillgång till säkert vatten och tillräcklig matförsörjning, och att röja undan skräp för att förhindra bränder – och det är inget ofarligt arbete. Under de första sju månaderna i år har 77 hjälparbetare skadats av den israeliska armén, och 30 ambulanser förstörts.

Under den nya högerextrema israeliska regeringen har förtrycket av palestinierna nått nya nivåer. I stort sett varje dag dödas och skadas människor i olika militära razzior in i palestinska samhällen. Över 200 palestinier har hittills i år dödats av den israeliska armén i något som ser ut att bli det värsta året sedan FN påbörjade sin registrering 2005. Även 29 israeler har fått sätta livet till i olika attentat.

Som ett resultat av de ökade övergreppen sitter i nuläget närmare 5 100 palestinier – det högsta antalet på 20 år – i israel­iska fängelser. Över 1 200 av dem, även barn, hålls i så kallat ”administrativt förvar” utan kända anklagelser, rättegång eller dom – ett förfarande som gör det möjligt att ha människor fängslade, sex månader i taget, hur länge som helst.

Förutom att över två miljoner palestinier sedan 15 år hålls inspärrade i Gaza, i något som kallats världens största utomhusfängelse, lever också allt fler palestinier på Västbanken i praktiken under en belägring där över 600 militär­posteringar hindrar människor från att nå skolor och arbets­platser, få den sjukvård man behöver eller bara besöka varandra.

Enligt Israels ”säkerhetsminister” Itamar Ben-Gvir är åtgärderna nödvändiga för att skydda de omkring 700 000 israeler som lever i olagliga så kallade ”bosättningar” på ockuperad mark.

”Min rätt, min frus och mina barns rätt att åka runt på vägarna i Judéen och Samarien (den israel­iska beteckningen på Västbanken) är viktigare än rätten till rörelsefrihet för araber”, säger Ben-Gvir, själv bosättare, i en intervju.

Ett tydligt erkännande, det första från en israelisk minister, av att Israel tillämpar en klar apartheid­politik.

Tvärs emot en oändlig rad av FN-resolutioner och fördömanden fortsätter Israel att beslagta mer palestinsk mark och bygga fler bosättningar på ockuperade områden. I mitten av augusti gav regeringen klartecken för legalisering av 155 så kallade ”utposter” som hittills varit olagliga även enligt israelisk lag. Och kabinettet har godkänt en plan värd omkring 680 miljoner dollar för att ta ett starkare grepp om det ockuperade östra Jerusalem.

”Beslutet kommer att förändra Jerusalems ansikte”, förklarar premiärminister Benjamin Netanyahu stolt i ett uttalande.

”Vi förenar Jerusalem.”

Men – oavsett allt – fortsätter kampen. När hundratusentals israeler nu gått ut på gatorna i protest mot högerregeringens försök att strypa det fria rättsväsendet, är det kanske bara en tidsfråga innan fokus riktas också mot diskrimineringen av de 20 procent icke-judiska medborgarna i Israel. Mot de omkring 60 olika lagar som begränsar palestiniers rättigheter. Mot det ökade våldet i de eftersatta palestinska samhällena, där gängrelaterat våld hittills i år kostat 156 människor livet – mot 68 vid samma tid förra året. Och kanske, i slutändan, mot hela ockupationen, apartheidsystemet och rasismen.

Den dag människor i Israel inser att den nuvarande utvecklingen är ohållbar, att det kostar på för mycket, att man måste göra gemensam sak med sina palestinska bröder och systrar och avskaffa ockupation och apartheid – då kan saker hända. Det hände i apart­heidtidens Sydafrika, och det kan hända igen.