Debatt: Ingen äldreomsorg är bättre än personalens arbetsvillkor

Den könssegregerade arbetsmarknaden visar på stor ojämlikhet. Personalen, framförallt på kvinnodominerade arbetsplatser, möter idag ökade krav, osäkrare anställningar, större ansvarstagande och mindre makt över sin arbetssituation. Detta leder naturligtvis till ökad psykisk ohälsa. Om vi dessutom fortfarande har en ojämlik könsfördelning av hushållsarbetet och ett ojämlikt fördelat familjeansvar, exempelvis för äldre anhöriga, så blir resultatet höga sjuktal. Resultatet av den sjukdomsalstrande klass– och könsmaktsordningen blir tydlig. Kvinnor inom välfärdsyrken är den nya arbetarklassen.

Vänsterpartiets främsta kritik mot de i minoritet styrande S och MP, som i praktiken bildar en majoritet med Moderaterna, är att de väljer glamorösa satsningar – som ansiktslyftningar i Umeås centrum – framför finansiering av den grundläggande välfärden inom skolan, äldreomsorgen och socialtjänstens område. De skiljer sig åt i retorik, men i praktiken håller de varandra bakom ryggen och gör i det tysta upp i de flesta sakpolitiska frågorna.

Styrande S och MP i Umeå lägger inför år 2018 en nedskärningsbudget inom välfärdsområdena, vilket slår hårdast gentemot äldre, barn och socialt utsatta under nyspråkets täckmantel. De kallar det för ”satsningar”, precis som de gjorde inför 2016 och 2017. Budgeten finansierar inte de ökande behov som en växande stad medför. Dessutom fick införandet av rätt till heltid ske helt ofinansierat.

Konsekvenserna ser vi nu med rena nedskärningsförslag och osthyvlande. På förslag är att avgiftsbelägga intyg för ansökan om personlig assistans, bostadsanpassning och hembesök av arbetsterapeut, att ledsagning inte ska beviljas över 65 år, högre egenavgifter till exempel för förskrivning av elrullstol samt uppsägning av vissa personalgrupper så som anhörigkonsulenter, syn- och hörselkonsulenter, rehabiliteringsassistenter, aktivitetssamordnare och personal på träffpunkter samt legitimerad personal.

Försämringar inom äldreomsorgen är inte bara i strid med fastlagda mål för äldreomsorgens verksamhet. Andra konsekvenser är försämring av det fallpreventiva arbetet. Vid fallskador blir möjligheten till rehabilitering försämrad eller obefintlig – en förödande konsekvens för den enskilde.

En annan konsekvens är att fler riskerar att bli kvar på sjukhuset med viteskostnader som följd. Handledning till omvårdnadspersonal vid tunga och/eller komplicerade förflyttningar minskar och för den enskilde minskar möjligheten att få hjälp med avlastande, förebyggande och smärtfria viloställningar. Det ökar risken för trycksår och smärtsamma sittställningar. Utebliven fysisk aktivitet för den enskilde minskar livskvalitén och ökar risken för depression. Till råga på allt vill de sätta munkavle på oss andra politiker för att sedan ställa umeborna och berörda inför fullbordat faktum om neddragningar och höjda avgifter. Det ställer vi aldrig upp på.

Dessa försämringar är dåligt både för den enskilda individen och ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. Ingen ska tvingas avstå från insatser och behov av hjälpmedel för att kunna leva ett självständigt liv på grund av ekonomiska skäl. Särskilt inte då trycket på särskilda boendeformer ökar. Dessutom är vi i Vänsterpartiet av den uppfattningen att välfärden är det som vi solidariskt finansierar via skattsedeln. Principen ”åt var och en efter förmåga, åt var och en efter behov” är en tidlös ledstjärna inom vänstern och som ständigt får förnyad aktualitet.

Utifrån att vi i Vänsterpartiet har lagt en annan budget där vi fullt ut finansierar välfärden före andra satsningar motsätter vi oss den här typen av nedskärningar, personalminskningar, omotiverade och höjda egenavgifter samt försämrade arbetsvillkor för de anställda. Ingen äldreomsorg är bättre än personalens arbetsmiljö. Att stärka arbetsvillkoren för arbetarklassens kvinnor i välfärdsyrkena är en av Vänsterpartiets viktigaste uppgift.  I Vänsterpartiets Umeå stärker vi välfärdens först. Det är feministisk klasspolitik.