Debatt: Inför slutförhandlingarna: Höj ­ambitionerna i Bonn

Nu återstår tre skälvande dagar av klimattoppmötet, COP23 i Bonn. Klimatminister Isabella Lövin är på plats och representerar Sverige i de viktiga förhandlingarna. Men kommer hon agera annat än ett eko från Bryssel?

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

När jag besökte Bangladesh tidigare i år framstod utmaningarna som näst intill oöverstigliga. Från havet pressas landet av stigande havsnivåer och saltvattenintrång, norrifrån från floder som slagit vattennivårekord i takt med att Himalayas glaciärer smälter allt snabbare.

Runt huvudstaden Dhaka bygger man på sandvallen som ska skydda mot översvämningarna, längs kusten byggs skolor på pelare för att barnen inte ska drunkna när havet stiger. Samtidigt blir luften i Bangladeshs storstäder allt svårare att andas när trafiken ökar och mer fossila energikällor bränns.

Frågan är: hur mycket hjälp kan Bangladesh och andra drabbade länder vänta sig från toppmötet i Bonn, och av Sverige? Jag ser tre knäckfrågor här.

Sverige och i-länderna måste göra sin hemläxa. När FN:s miljöorgan UN Environment gick igenom ländernas klimat­bidrag till Paristoppmötet konstaterade de att de endast räcker för att göra en tredjedel av de nödvändiga utsläppsminskningarna. FN-organet skriver ”Gapet mellan de nödvändiga utsläppsminskningarna och de nationella bidragen från Paris är alarmerande stort”.

Parisavtalets artikel 4 slår fast att alla länder har möjlighet att höja sina klimatbidrag, men inte sänka. När tar Sverige initiativ till höjda bidrag?

En utgångspunkt i förhandlingarna är att de industrialiserade länderna ska hjälpa de fattiga med klimatfinansiering, och att det ska göras med ”nya och additionella medel”. Det brukar tolkas som att pengar­na inte ska tas från det ordinarie biståndet. Men de klimatpengar som EU bidrar med tas i huvudsak från biståndet. När kommer ­Isabella Lövin och EU att presentera klimat­finansiering som görs med nya pengar?

EU och Sverige har över huvud taget ingen strategi för hur ny teknik och nytt kunnande ska kunna föras över till utvecklingsländerna för att de snabbt ska kunna minska utsläpp och hantera klimatförändringens effekter. Mycket av den senaste miljötekniken är dyr och inlåst i patent. För att utvecklingsländerna ska kunna använda sig av den måste i-länderna värna överföringen av miljötekniken framför storbolagens intressen av upprätthålla sina teknikförsprång.

När jag debatterade COP23 förra veckan med Isabella Lövin lovade hon att verka för höjda ­klimatbidrag. Men hittills har varken Sverige eller EU presenterat förslag på hur klimatbidragen ska göras mer ambitiösa. Och det är faktiskt så att Isabella Lövin inte reser till COP23 med något eget ­klimatbidrag, utan hon lutar sig helt och hållet mot EU:s gemensamma, som är helt otillräckligt.

Sverige borde kunna ha ett eget klimatbidrag som kompletterar och går utöver vad EU säger. Om inte vi tar vårt ansvar hur ska vi då kunna ställa krav på andra?

”Vi hoppas på er hjälp”, var det samstämmiga svaret från de politiker, forskare och organisationsföreträdare som jag träffade i Bangladesh. Samma budskap har jag tidigare fått från företrädare från Tuvalu, Filippinerna, Indien och Bolivia. De vill att vi ska ta ansvar för våra utsläpp. De vill ha hjälp att inte göra om våra misstag. Vågar Isabella Lövin ta ton mot den konservativa majoriteten inom EU och agera som den föregångare som Sverige borde vara?

Det är nu vi behöver handling. Och Sverige kan visa vägen.