Debatt: Inför krisen måste Europa agera solidariskt

När coronaviruset nu sprider sig i Europa och samhällena stänger ner, drabbas euroområdets ekonomier av en dubbel chock både vad gäller tillgång och efterfrågan. När människor stannar hemma går industriproduktionen ner och konsumenterna köper mindre.

Sunda företag med fungerande affärsmodeller står plötsligt inför konkursens brant med akuta likviditetsproblem. Om det inte görs kraftfulla statliga insatser kommer arbetslösheten att skjuta i höjden, omsättningen på konsumtionsmarknaderna kommer att störtdyka, företag kommer att gå under och krisen kommer att eskalera.

Det är nu vi måste agera. Europas regeringar måste lindra dessa ekonomiska problem genom att tillhandahålla likviditetsstöd (lån och skatteuppskov för att förhindra att företag lägger ner), och när det är nödvändigt också betala ut direkta bidrag (till egenföretagare som ställs utan inkomst). Detta kommer att bli mycket kostsamt, men varje land måste vidta de åtgärder som krävs för att skydda sin befolkning, i möjligaste mån stabilisera sin ekonomi, och snabbt försöka få den på fötter igen när krisen är över.

Men de olika medlemsstaterna i euroområdet har olika budgetutrymme för sådana åtgärder. Och på finansmarknaderna råder nu ovisshet vad gäller viljan och förmågan hos valutaunionens medlemmar att axla denna börda gemensamt. Räntan på tioåriga italienska statsobligationer, den avkastning investerarna kräver för att täcka statsskulden, har redan stigit markant.

Erfarenheterna från den senaste krisen i euroområdet kastar en dyster skugga över dagens situation. Sedan dess har det europeiska banksystemet reformerats och bankerna blivit stabilare. Men vi vet inte hur länge coronaviruset kommer att vara med oss och redan nu ser vi massiva inkomstförluster. Riskerna är enorma. En viktig lärdom från den förra krisen är att det krävs ett snabbt och proaktivt agerande för att stävja varje tvivel på banksystemets stabilitet och tidigt hejda angrepp i form av finansiella spekulationer.

Hur bör vi då ta oss an detta Herkules­arbete? Europeiska stater har många gånger tidigare hjälpt varandra när det varit allvarliga ekonomiska kriser. Den dåvarande Europeiska Gemenskapen utfärdade till exempel en gemenskapsobligation för att hantera konsekvenserna av oljekrisen 1974. Nu är tiden åter inne för europeisk solidaritet och riskdelning. Varje enskilt land kommer att behöva sätta in betydande finansiella resurser och göra ”what­ever it takes” för att ta våra ekonomier igenom denna kris. Men om detta ska ha några utsikter att lyckas måste de starka hjälpa de svaga. Utan gemensamma åtgärder kan coronaviruset leda till en andra kris i hela euroområdet.

Den strategi vi föreslår bygger på ett utfärdande av europeiska krisobligationer – en gäld gemensamt emitterad av euroområdets stater med delat ansvar – som skulle ge regeringarna det budgetutrymme de behöver och sprida ut krisens kostnader så brett som möjligt. Detta skulle innebära att valuta­unionens nitton medlemsstater gemensamt utfärdar obligationer till ett värde av 1 000 miljarder euro (cirka 8 procent av euroområdets BNP), direkt kopplade till den pågående krisen. Medlemsstater som annars skulle riskera att förlora sin tillgång till kapitalmarknaderna eftersom investerarna skulle bedöma det som alltför riskfyllt att låna ut pengar till dem, kunde få stöd från denna gemensamma pott.

Hur skulle detta fungera? I och med att ansvaret för dessa europeiska krisobligationer skulle vara delat, skulle de värst drabbade ländernas skuldsättning endast öka marginellt och de skulle förbli solventa. Obligationerna skulle fungera som garanterade tillgångar, en tillgång med låg risk som bankerna i euroområdet kunde använda som säkerhet för andra lån (exempelvis till företag). Det skulle reducera risken för att det åter uppstår det slags ”doom loop” mellan banker med problem och finansiellt ansträngda statskassor som var central för den förra krisen i euroområdet. Europa skulle istället kunna hjälpa de länder som drabbats särskilt hårt och förhindra att de utan egen förskyllan hamnar i såväl en bankkris som en finanskris.

Vilka garantier skulle det finnas? Detta skulle vara en krisfond för att hantera den aktuella situationen, en unik åtgärd likande den europiska gemenskapsobligation som utfärdades under oljekrisen. Obligationernas löptid skulle vara så lång som möjligt, med ränta och villkor för inlösen för de enskilda staterna baserad på deras andel av Europeiska centralbankens (ECB) kapital. Det råder inget tvivel om att sådana obligationer skulle få ett varmt mottagande på marknaden.

Hur skulle en sådan åtgärd passa in i euroområdets institutionella arkitektur? Krisobligationerna skulle kräva att ECB tar en tydlig men sidoordnad roll som garant för marknadsstabilitet och som den instans som avgör euroområdets räntenivåer. Banken har redan svarat på de höjda riskpremierna på statsobligationer genom ett stödpaket med namnet Pandemic Emergency Purchase Program. Och medan den Europeiska stabilitetsmekanismen (ESM) – den räddningsfond som inrättades 2012 och som bär prägel av denna tid – inte bör ges den centrala rollen i arbetet med att hjälpa medlemsländerna genom den nuvarande krisen, så finns det goda praktiska skäl att ge den mandatet att utfärda och hantera krisobligationerna för att säkerställa en snabb och pålitlig implementering.

Dessa obligationer skulle sända en stark signal om att Europa står samlat i bemötandet av krisen, en signal som ingen kan missta sig på. Länder där läget är särskilt ansträngt skulle inte lämnas ensamma och behöva be och böna om hjälp, och det skulle inte vara förenat med något stigma att ha del i den gemensamma gälden.

Utifrån den strategi vi föreslår skulle ESM få stöd av ett antal ytterligare policyverktyg. För det första skulle ECB fortsätta att stabilisera statliga upplåningsmarknader genom sitt Pandemic Emergency Purchase Program, och på så sätt förebygga uppkomsten av spekulationer om statsfinansernas stabilitet och återfinansieringen av existerande skulder. För det andra skulle de stigmatiserande villkoren för ESM:s åtgärdsprogram, ”räddningsaktionerna”, temporärt strykas för att säkerställa att staterna förmår hantera sina existerande skulder och för att förhindra spekulation mot enskilda länder, eller alla länder som ansöker om stöd från ESM-programmet.

För det tredje måste omfattande resurser avdelas för att förhindra att euroområdets banker går omkull. ESM:s 60 000 miljarder euro avsedda för bankernas rekapitalisering, injektioner av kapital för att göra det möjligt för bankerna att fortsätta låna ut pengar, bör höjas till 200 000 miljarder euro så att inga tvivel kan råda vad gäller bankernas stabilitet. Denna mekanism måste tillämpas med viss flexibilitet som en första försvarslinje och inte, som varit fallet tidigare, vara något som tas till först när medlemsstatens egna resurser redan är uttömda. Detta skulle bidra till att förebygga riskfyllda försök hos bankerna att stärka sin situation, liksom en nedgång för marknadens förtroende för de offentliga finansernas stabilitet.

Denna kris har en dynamik som är mycket omfattande och oförutsägbar, vilket gör att det krävs starka signaler om vår politiska förmåga att agera gemensamt. De krisåtgärder ECB hittills vidtagit har varit viktiga steg mot en stabilisering av euroområdets marknader, men den politiska viljan att följa upp med kraftfulla fiskala åtgärder på europeisk nivå får inte släpa efter. Under den senaste krisen i euroområdet följdes ECB:s interventioner allt för ofta av en tillbakalutad förvissning om uppnådd stabilitet och de politiska ansträngningarna upphörde. Denna negativa återkopplingsspiral gjorde att kostnaderna krisen medförde för de europeiska ekonomierna ökade betydligt. Detta får inte upprepas.

Det är nu avgörande att inte mer tid går förlorad. Ju längre krisen med coronaviruset pågår och ju större dess ekonomiska verkningar blir, desto mer uppenbara kommer de existerande skillnaderna mellan olika länders fiskala förmåga att bli. Detta kan komma att leda till splittring i Europa i en tid då sammanhållning är det vi behöver.

Peter Bofinger

Professor i ekonomi vid universitet i Würzburg

Sebastian Dullien

Föreståndare för Macroeconomics Policy Institute (IMK)

Gabriel Felbermayr

Leder Kiel Institute for the World Economy (IfW)

Michael Hüther

Föreståndare för German Economic Institute (IW)

Moritz Schularick

Professor i ekonomi vid universitet i Bonn

Jens Südekum

Professor i ekonomi vid Heinrich-Heine-universitet i Düsseldorf

Christoph Trebesch

Ansvarig för International finance and global governance vid Kiel Institute for the World Economy

Fotnot: Artikeln har tidigare publicerats i Le Monde, FAZ, New Statesman och El País. Översättning: Christian Nilsson