Debatt: Inför global källskatt på fossila bränslen

Klimatkrisen är redan allvarlig, men ännu har vi bara sett början på den. Om inte dramatiska åtgärder vidtas skyndsamt fördjupas krisen snabbt. Tekniken för att klara av klimatkrisen finns eller är inom räckhåll. Därför är svårigheterna inte i första hand tekniska eller naturvetenskapliga utan politiska. Att klimatkrisen lätt kan leda till en ekonomisk och politisk kris är flyktingsituationen ett tydligt exempel på.

FN har i en rapport räknat med att det idag finns 60 miljoner flyktingar i världen. År 2050 kommer klimatkrisen göra att antalet flyktingar har stigit till mellan 260 miljoner och 1000 miljoner (en miljard). Medan flyktingströmmar orsakade av krig upphör i takt med oroligheterna kan klimatflyktingar inte återvända till översvämmade eller sönderbrända områden.

Klimatavtalet i Paris har fått blandade reaktioner. En del anser att det blev en mycket stor framgång – i synnerhet målet om 1,5 graders temperaturhöjning – medan andra betraktar det som ett stort misslyckande. Oavsett hur man ser på Parisavtalet är det i nuläget den enda globala överenskommelse vi har när det gäller klimatet. Av erfarenhet vet vi dock att det är betydligt lättare att sätta mål än att uppnå dem. Därför behövs nu åtgärder för att uppnå målen.

Eftersom växthusgaser påverkar klimatet lika mycket oavsett var de släpps ut är det viktigt att hitta en metod för utsläppsminskning som är generell och global, det vill säga omfattar alla länder. EU har försökt med utsläppsrätter som inte blev någon succé – de medförde endast 0,6 procents minskning av utsläppen och kan därför betraktas som ett totalt fiasko. Det som varit framgångsrikt i Sverige är däremot koldioxidskatten. Ett något modifierat system uppbyggt kring en koldioxidskatt med ett viktigt tillägg borde ha förutsättningar att bli effektivt även i global skala.

Förslaget är därför: Inför en global källskatt på all fossil kol, det vill säga olja, kol och gas. Lägg skatten i en fond som olika länder och företag kan söka stöd hos för att bekosta alternativ till fossila bränslen. (Just finansieringen av den gröna fonden och hur länderna ska fördela kostnaderna mellan sig var en av de frågor som ansågs svårast att enas kring i Paris.)Mer konkret skulle det kunna handla om en avgift per kilogram fossilt kol (C), som betalas av den som primärt tar upp det fossila kolet genom att pumpa upp olja, bryta kol i kolgruvor eller utvinna naturgas. Avgiften betalas av såväl privata som statliga företag, och av de länder som inte ansluter sig till det globala skattesystemet tas avgiften ut av den som först köper oljan, kolet eller gasen. Avgiften krävs in av den regering där utvinnaren är verksam varpå pengarna sedan betalas in till en gemensam fond som förvaltas av till exempel FN. Länder och enskilda kan sedan ansöka om bidrag från fonden för åtgärder som minskar utsläppen av växthusgaser, eller för att minska följderna av klimateffekten.

När jag framförde det här förslaget i samband med klimatmötet i Köpenhamn 2009 möttes jag av flera motargument, bland annat från personer som själva var inblandade i förhandlingarna. Argumenten var i huvudsak följande:

1. Det är svårt att hantera en fond som ska ge stöd till fattiga länder eftersom korruptionen är så stor i många av dessa länder.

Det är känt att det förekommer korruption i många länder och att den är mera utbredd i de fattigare nationerna. Trots det beslöt man vid Köpenhamnsmötet att inrätta en grön fond med syftet att hjälpa de fattiga länderna att ställa om. Det är denna fond man har haft svårt att finansiera. En källskatt är ett enkelt sätt att finansiera den.

2. USA kommer aldrig att gå med på en skatt som bestäms av andra länder.

Det bör ingå i uppdraget för de skickliga klimatförhandlarna att hitta lösningar som gör att även kongressen i USA anser sig kunna acceptera en sådan skatt. Klimatkrisen är så allvarlig att med tiden – när skadorna av stormar, översvämningar, torka och skogsbränder kommer att drabba även Donald Trumps fastigheter – kommer även de besuttna att vilja minska utsläppen av växthusgaser.

3. De som ska betala vill inte betala

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Det är självklart att länder som Saudiarabien och andra gulfstater som bygger hela sin ekonomi på att sälja olja inte vill betala till en fond som ska minska deras försäljning av olja. Men även i det fallet borde skickliga förhandlare kunna hitta en lösning, till exempel låta alla som köper olja från Saudiarabien betala skatten i stället.

En metod skulle kunna vara att börja med en låg skatt med en tydlig tidtabell för kommande skattehöjningar. Det gör att man kan trimma in systemet och ger även länderna en omställningstid för övergång till icke-fossila samhällen med möjlighet att göra kalkyler över vad utebliven satsning på alternativ kommer att kosta i framtiden.

En källskatt på fossilt kol som läggs i en fond med syfte främja en utveckling som för oss alla från fossilsamhället verkar på två sätt: Dels blir allt som bygger på fossilt kol dyrare vilket underlättar för alternativen att konkurrera med olja, kol och gas. Dels skapas ett enkelt och rättvist system för finansieringen av den gröna fonden. Den stora styrkan med detta system är att man dessutom löser frågan om vem ska betala och hur mycket. Med en källskatt betalar den som tjänar på det fossila kolet, oavsett om man tar det direkt ur jorden och säljer eller genom att använda det.

Detta borde vara Sveriges huvudlinje i de fortsatta klimatförhandlingarna.