Nyligen hölls FN:s årliga forum för företag och mänskliga rättigheter i Genéve, där frågan om tvångsarbete i nordiska bärskogar diskuterades i ett panelsamtal. Problemet är känt inom industrin, och arbetsförhållanden som aldrig skulle accepteras från leverantörer i andra länder sker i våra egna skogar.

Nu är det hög tid att förändring sker.

I Finland har thailändska bärplockares arbetsvillkor nyligen uppmärksammats i media. Migrantarbetare vittnar om förhållanden som endast kan beskrivas som modernt slaveri. Flertalet utredningar visar att det som sker i de svenska skogarna också definieras som både tvångsarbete och skuldarbete. Det har förekommit bärplockare som bott i hus med mögel, inte fått mat eller behövt sova i skogen. Varje år blir läsningen alltmer dyster. Även civilsamhället har lyft frågan i flera rapporter – den är inte ny.

De flesta bärplockarna kommer till de norrländska skogarna med hjälp av bemanningsföretag i Thailand. För att ens ta sig hit betalar bärplockarna stora summor till rekryterare. Trots detta är det många bärplockare som återvänder varje år. Investeringen och det hårda arbetet anses vara värt det för vissa, medan andra tvingas återvända för att försöka betala av skulder från tidigare år.

Vissa skulle mena att så länge bärplockarna återvänder, så påvisar det att det inte finns några större problem. En stark trepartsmodell, fackliga rättigheter och sociala skyddsnät ska väl innebära ett skydd för migrantarbetarna? Men arbetsdagar som är 12 till 20 timmar långa och arbetsveckor som är sju dagar långa, samt brist på mat och sanitet visar en annan verklighet.

Det är därmed hög tid att den svenska bärplockarmodellen ändras om. Problemen är systematiska för att pressa priserna och säkerställa billiga bär. Många bärföretag hävdar att de gör allting rätt utan att veta om att de thailändska plockarna blir blåsta på sina löner. Men i praktiken har de ett ansvar att granska sina leverantörsled. Det har varit ett FN-krav för företag i tolv år, och kommer även snart bli lag inom EU.

Ingen ska behöva betala för att få arbeta.

Branschen måste kunna garantera att det inte är bärplockarna som bär bördan för att komma hit. Det ska vara arbetsgivarna som står för omkostnader såsom resekostnader och avgift till rekryteringsagent. Detta bör ske i enlighet med den Internationella arbetsorganisationens princip, den så kallade Employer Pays Principle, EPP. Ingen ska behöva betala för att få arbeta. Skulle en leverantör i exempelvis Indien göra detsamma hade man sagt upp avtalet direkt, med hänvisning till folkrätten och åtaganden i uppförandekoder. Varför gäller inte detsamma för våra svenska skogar?

Den svenska trepartsmodellen faller platt i det här fallet. Hundratals polisanmälningar har gjorts och det har således blivit den största brottsutredningen om människohandel i Sverige någonsin. Och facken lyser med sin frånvaro. Att man inte driver denna grundläggande arbetsrättsfråga är inte bara förvånande, utan också en missad möjlighet. Arbetarrörelsen bör ta tillfället i akt att säkerställa skydd för de mest sårbara intressenterna på svensk arbetsmarknad.

Lösningen ligger i ett gemensamt åtagande från branschen där arbetsgivare och köpande företag gemensamt går samman för att lösa problemen. Facken måste ta sin roll och förhandla fram ett kollektivavtal. Ingen bärskog ska vara beroende av modernt slaveri.