Debatt: Ifrågasätt om mer våldkan lösa denna konflikt

Det är viktigt att se vem som är angripare och försvarare, skriver Marika Dörwaldt, fredsaktivist med fil kand i internationella relationer, i Dagens ETC (30/1), och kritiserar mig för att jag inte kopplar kravet på vapenvila till ett krav på rysk reträtt från Ukraina. Hon tycker jag saknar maktperspektiv och hon menar att vi skulle kunna ha mer effektiva sanktioner mot Ryssland än dem EU hittills lyckats komma överens om, särskilt mot fossila bränslen som vi ändå behöver fasa ut på grund av klimatkrisen. Hon pekar på att vi skulle kunna stödja krigsvägrande ryska soldater istället för att skicka tillbaka dem för att slåss för Putin och vi skulle kunna stödja det motstånd med ickevåldsmetoder som faktiskt finns i Ukraina, och som inte fått den uppmärksamhet det förtjänar.

Jag kan bara hålla med och uppriktigt sagt har jag svårt att se vad vi, Marika Dörwaldt och jag, inte är överens om. Jag ser att vi bägge efterlyser konstruktiva förhandlingsöppningar och att andra bidrag än vapenleveranser borde uppmärksammas. Om detta är vi helt överens. 

Jag har i flera sammanhang/artiklar pekat på de protester som fördes fram på FN:s generalförsamlingsmöte i september 2022 av ledare för 66 nationer som utgör mer än en tredjedel av länderna i världen och representerar större delen av jordens befolkning.  

Jag har pekat på det upprop som 14 Nobelpristagare skrivit, där de kräver omedelbar vapenvila i Ukrainakriget och humanitär hjälp till alla drabbade. Ukrainska fredsrörelsen är en av flera organisationer som tagit initiativet. Faktum är att det nu  strömmar in protester och upprop från allt fler länder och regioner, både från civilsamhällets organisationer och från statsledare. Nu senast är det Brasiliens president Lula da Silva som har tagit upp frågan om en koalition för freds­förhandlingar.

I den här konflikten finns det en nutidshistoria med avtal och löftesbrott som går ända tillbaka till murens fall. Inget i den historien kan frikänna Ryssland från sin roll som angripare i det nu pågående kriget. Men när vi nu ser hur situationen eskalerar, både verbalt och militärt, och vi samtidigt lever i en accelererande klimatkris, måste vi förstå att också våga ifrågasätta den gamla föreställningen om att internationella konflikter löses bäst med militärt våld. Annars är det vi ser framför oss ett klassiskt utnötningskrig där den som har flest och bäst vapen ”vinner”. Med tanke på de vapenarsenaler som ska fraktas till Ukraina och med tanke på vilka arsenaler Ryssland redan har, plus alla människor/män som kan kommenderas ut, så blir det en lång väntan. 

När så småningom parterna, tillräckligt förödmjukade, intar sina platser vid förhandlings­bordet är det dags att summera listorna på döda och lemlästade och våldtagna och starta återuppbyggnaden och rättsprocesserna mot de utskiljningslösa krigsförbrytelser (redan nu 70 000 registrerade) som Ryssland har utfört. 

Offren på militarismens altare kommer att räknas i både döda och levande. Krigstrauman lever kvar i generationer och krigsideologin upphöjs till glorifierade hjältedåd som ska hedras med flaggor och fanfarer.

Alternativet är förhandlingar nu om en global säkerhetsordning utan kärnvapen. Alla måste avkrävas initiativ i den riktningen. Också vi. Vårt ansvar som fredsaktivister är större än att göra listor på vad vi skulle kunna göra. Vårt ansvar är att få det gjort!