Debatt: I Sverige finns rasism – men inga rasister

I Sverige finns rasism, men inga rasister Året var 2012 och snöflingorna föll över Våxnäs i Karlstad. Jag och min familj handlade på Lidl med vår slitna Ford. Längs vägen fanns en bilhandel. Innanför bilhandelns fönster stod nya Volvo-modeller. Vi åkte förbi och mitt äldsta syskon Malek säger: “När jag växer upp ska det bli min bil.” 

Malek var aldrig särskilt duktig i skolan, men han klarade sig. Han har alltid haft ett intresse för träning och teknik. Han utbildade sig därför till vindkraftstekniker. Efter sin utbildning i vindkraft fick alla i klassen jobb, utom personer som honom. 

I Sverige finns ingen som tror på rasism eller påstår sig vara rasist. Vi är exceptionella på det sättet att alla vill bekämpa rasism, påstås det i alla fall. Vi gläds åt det faktum att personer talar “renare” svenska, kallar sig svenskar och “beter sig” som svenskar. De är trots allt integrerade. 

Något är fel och jag är trött på att låtsas som att allt är bra.

Men något är fel och jag är trött på att låtsas som att allt är bra. Det är en lång väg till välstånd för de som bär oturen att födas in i fel familj. 

Individer som Malek kommer statistiskt sett att leva ett kortare liv och ett fattigare liv. De som bär namn med annorlunda klang, de med mörkare och krulligare hår och de som råkar växa upp med fel postkod. 

Varje centimeter av våra kroppar är avgörande i våra möjligheter att få ett arbete, ett samhällsdeltagande. 

I var fjärde kommun lever 70 procent av utrikes födda barn ett liv av fattigdom. Ali drömmer om att bli läkare, Fatima vill bli journalist, Iyas vill bli byggarbetare och Hadil vill bli sjuksköterska. Det är barn med drömmar, med familjer, vänner och kärlek. De ger allt åt ett land de älskar, ett land de ger sin framtid. Men det är ett land som ger dem en kall hand tillbaka. 

Vi alla lever i ett land som nedmonterar vårdcentraler, skolor, bussar, is- och simhallar, fritidsgårdar, vägar och arbete. Kvar blir fattiga barn utan några möjligheter. 

Som grädde på moset påstår statsministern att dessa barn inte vill försvara Sverige i kris. Jag och några av mina vänner växte upp med föräldrar som gick till jobbet på morgonen. Det påstås att fler barn behöver se samma sak idag. Men ingen pratar om att se ens föräldrar komma hem. Vi spelade fotbollsmatcher ensamma, lärde oss matte själva och lade oss själva i sängen. Men några av mina vänner hade föräldrar som aldrig lämnade sitt hem på morgonen. Dessa vänner hade trasigare skor, kurrande magar och gjorde aldrig hemläxan. 

De med blont hår, blå ögon och vit hy levde ett annat liv. De hämtades upp efter skolan, läste böcker med mamma, åkte till Spanien under sommaren och slängde mat under lunchen. De såg alltid lite gladare ut. Jag undrade alltid varför jag inte kunde vara mer som dem. 

Jag tror inte att vi är ett land fyllt av rasister, snarare tror jag alla vill väl, men jag vet också att vi är landet där nivån av melanin i din kropp avgör ditt livsöde. Vi är landet som brände ner asylboenden och byggde återvandringscenter. Landet som slet av kvinnor sin hijab. Sverige är landet där fattigdom är reserverat för de som redan inte har något. 

Idag har Malek en familj. Malek och hans fru jobbar och barnen går i skolan. Han har skapat ett eget företag. Hela bygden handlar hos honom. Alla talar gott om Malek och ger alltid sitt stöd när stunden kallar. Malek och hans familj reser ibland under semestern. De läser böcker tillsammans, hjälper barnen med läxor och följer med på fotbollsmatcher under helgerna. Barnen går till skolan med mätta magar och hämtas upp i slutet av dagen. Det gick ändå bra trots allt. 

Idag heter Malek Johan. Malek ägde aldrig en ny Volvo. Men Johan har det bra.