Debatt: I krisen måste jag få fast jobb på ett halvår för att få stanna i Sverige

2015 tog Sverige emot 163 000 flyktingar varav 23 500 var ensamkommande barn och ungdomar från Afghanistan. Att så många sökte asyl i Sverige på en gång gjorde att de flesta riksdagens partier och regeringen bestämde att en stor del (nästan hälften av alla asylsökande) skulle få avslag. Det hände även i verkligheten.

De värst drabbade av denna omänskliga bestämmelse blev vi unga från Afghanistan. Bara en liten del av alla oss har fått permanenta uppehållstillstånd i Sverige. Resten av oss har antingen fått tillfälliga uppehållstillstånd eller utvisningsbeslut.

Jag är en av dem som har fått ett tillfälligt uppehållstillstånd. För att jag ska få stanna i Sverige permanent så måste jag ha ett fast jobb senast i december (sex månader efter jag tagit studenten). Om jag inte lyckas med det kommer jag att behöva lämna Sverige, liksom alla andra i min situation.

Denna lagstiftning innebär att regeringen säger till en gymnasieelev att senast i december måste du ha ett fast jobb, annars får du inte bo kvar i Sverige. Tänk dig själv – är det verkligen rimligt? Jag har svårt att tro att ens en universitetsutbildad kan lyckas fixa ett fast jobb i det här läget när coronapandemin slår så hård mot ekonomin och arbetsmarknaden. Hur ska en ungdom som endast har gymnasieexamen utan lång arbetslivserfarenhet lyckas med det?

Det här är jag:

Sedan den första dagen i Sverige, 29 december 2015, fram tills idag har jag kämpat för att göra rätt för mig och på så sätt uppfylla min barndoms dröm om att bli en nyttig människa i samhället.

Trots den jobbiga perioden i asylprocess och ovissheten om framtiden kämpade jag hårt för att lära mig det svenska språket. Det lyckades jag bra med. Hösten 2016 när jag började plugga språkintroduktion på en gymnasieskola söder om Stockholm stod det klart att jag skulle kunna börja gymnasiet redan hösten 2017. Jag klarade språket och alla andra ämnen i årskus 9 på mindre än ett år.

Jag vill inte berätta om hur duktig jag har varit. Snarare vill jag berätta hur motiverad jag har varit att anpassa mig i samhället och uppfylla min barndomsdröm.

Sedan hösten 2017 har jag pluggat på gymnasiet och jag blir färdig undersköterska nu i juni. Jag har alltså utbildat mig till ett yrke där Sverige behöver arbetskraft.

Eftersom jag har ett tillfälligt uppehållstillstånd i Sverige har jag alltid haft som mål att fixa ett fast jobb så att jag kan börja jobba direkt efter gymnasiet. Men det har inte gått riktigt bra. Det är nästan omöjligt att få ett fast jobb utan gymnasieexamen eller när man pluggar på heltid. Nu när jag försöker få fast tjänst som undersköterska så finns det inte så stor chans att jag lyckas. Motiveringen är att man ska ha lång tids erfarenhet inom yrket. Men dagens lagstiftning ger mig bara sex månader för att få ett fast jobb. Det går inte ihop med vad arbetsmarknaden efterfrågar. Det här blir ännu svårare nu när coronapandemin har slagit mycket hårt mot arbetsmarknaden.

Som dagens lagstiftning ser ut idag kommer jag, ”en utbildad undersköterska som drömt om att blir en nyttig människa för samhället”, att behöva lämna Sverige. Jag är en individ som ofta glöms bort bakom siffran. Om dagens lagstiftning inte ändras kommer fler ungdomar som efter bara fyra - fem år i Sverige tagit examen och är undersköterskor, byggjobbare, fordonsmekaniker, barnskötare med mer att utvisas från Sverige, liksom blivande läkare, jurister och sjuksköterskor.

Det är hög tid att åtgärda lagstiftningen. Både för vår och samhällets skull.