Debatt: I Bromma behöver du inte oroa dig

Varför ser vi inte hur segregationen påverkar hela samhället? Hur våldet gror i överklassens reservat, undrar 15-åringen Miranda Thulin.

Segregationen i Stockholm. Alla som tagit tunnelbanan från ena änden av stan till den andra är medvetna om den. Det har blivit självklarhet; villorna i Danderyd och miljonpogrammen i Tensta.

När bilar stod i brand under upploppen i Husby, fick vi veta att sådan är invandrarnas natur. Samtidigt förklarade man på annat håll att felet var politikernas, som inte arbetat tillräckligt med integrationen.

Men faktum är att en människas bakgrund är helt irrelevant i detta sammanhang. Det är enbart inkomstskillnaderna som bygger murar och leder till ett kallt och otryggt samhälle. 

Media har gett oss bilden av förortens bråkstakar. De skolkar, tar droger, och leds i tidig ålder in i den brottsliga världen. Barn från övre medelklassen och överklassen får lära sig att hålla sig undan från tunnelbanelinjernas slutsträckor. Äppelvikens tonåringar skulle aldrig hänga hos sina kompisar i Hässelby eller Kista.

Det är bara på så sätt Stockholms rika delar påverkas av klasskillnaderna och problemen de skapar – att de måste akta sig för att beblandas med fel personer. Annars är segregationen inget som rör dem själva. Eller hur? På Danderyds gator behöver du inte oroa dig för hot och trakasserier. Så länge du bär en märkesjacka.

Jag är 15 år. Varje dag i två år åkte jag tvärs igenom Brommas rikaste villaghetto på väg till och från skolan. Nockebybanan glider från Alvik genom Äppelviken vidare mot Nockeby. Under sträckan kan du spana ut över områden med omkring 600 000 kronor i medelinkomst. De som bor här påverkas inte av klassklyftorna. De bränner inga bilar. De röstar blått.

På Nockebybanan kliver det ibland ombord människor med mörkt hår och bruna ögon, som bär mindre exklusiva kläder och inte äger den senaste Iphonen. Rikemansbarnen ser dem inte i ögonen, de säger inte ursäkta när de smäller till dem med sina Michael Kors-väskor och de behöver över huvud taget inte låtsas om deras existens. För de vet ju att invandrarkvinnorna bara är där för att städa deras hem.

I ”fin-Bromma” kan du känna dig trygg. I alla fall om du röstar på alliansen och bär en märkesjacka.

Tyvärr gjorde inte min kompis det. Hon gick i sexan och satt på Nockebybanan på väg hem när två äldre tjejer började prata med henne. Inte på ett trevligt och inbjudande sätt. De ville förnedra henne. ”Är du populär i din klass? Jaså inte, men joo du är ju jättefin, haha. Varför vill du inte prata med oss? Är du rädd för oss? Vi kan bli dina vänner!” 

När min kompis klev av följde de efter. Ju snabbare hon gick, desto snabbare gick de. De skrek. De följde efter henne in i hennes trädgård och fram till dörren. 

I Stockholms rika delar är trakasserier vardagsmat för den som sticker ut. Vi pratar om hur klassklyftorna frammanar gängvåldet i orter som Tensta och Rinkeby. Men varför ser vi inte samtidigt hur segregationen påverkar från andra hållet? Hur våldet, främst det psykiska, gror i överklassens reservat?

Högerliberaler menar att klassklyftorna gynnar alla. Men har de gynnat dem som bränner bilar? Eller de som ger uttryck för sin makt genom psykiskt våld? 

Vi måste tänka om – att underklassens aggression ökar betyder inte att överklassens minskar.

En vinterkväll sitter jag och väntar på tåget i Alvik. In i vänthallen kommer ett gäng tonåringar från Nockebybanan och en psykiskt sjuk man som brukar röra sig kring Bromma. 

En av killarna går fram mot mannen medan kompisarna skrattar. Han sträcker ut handen som för att hälsa, men mannen känner sig hotad och håller försiktigt upp händerna som skydd. Tonårskillen fortsätter vifta med handen, försöker röra vid honom. Han börjar prata med mannen som om det varit ett litet barn. Till slut går pojken för långt. När han snabbt går fram mot mannen och petar på honom grips hans offer av panik och börjar försvara sig, man ser på hans blick hur skräckslagen han är. 

Vid det här laget har kompisarnas leenden bytts ut mot bestörtning och jag själv har börjat röra mig bortåt. På avstånd ser jag hur en äldre kvinna börjat skrika på den sjuka mannen. ”GÅ HÄRIFRÅN! HÖR DU DET!”

Ungdomarna rusar därifrån. Nu när faran är över kan de skratta igen. Från andra perrongen hör jag dem ropa saker som ”Jävla psykfall! Din pappa är ju jurist, ni borde anmäla honom!”

Och nej, detta är inte ”dagens ungdom”. Det är dagens överklass. 

Kanske är det någon som minns hur Ulrika By, krönikör på DN, i våras rapporterade om hur hennes vän blivit kallad ”lägenhetsslusk” av en kostymklädd man utanför dennes villa i Äppelviken.

Många är säkert medvetna om hur ett ekonomiskt jämlikt samhälle ger mindre kriminalitet och ökad trygghet. Men kanske skulle en minskning av klassklyftorna även lära överklassen lite hyfs.