Debatt: I antisemitism-hysterin finns ingen plats för islamofobi

Svensk media har med enad front, sedan 7 oktober, närmast liknat en lobbyverksamhet mot antisemitism. Svenska judar har fått uttrycka sina känslor och upplevda rädslor för antisemitiska hatbrott i ljuset av konflikten i Gaza. Samtidigt har regeringen beställt forskning, implementerat åtgärder och avsatt betydande ekonomiska resurser för att motverka en påstått kraftig ökning av antisemitism.

Att antisemitism som fenomen urholkats till följd av den sammanblandning som skett med kritiken mot staten Israel och den sionistiska ideologin tas inte i beaktande i denna hysteri. 

Men var befinner sig muslimerna i denna antisemitismhysteri?

Och varför sopas islamofobin under mattan?

Ställ inte grupper mot varandra, brukar det heta när kritiken om det skeva förhållandet mellan antisemitism och islamofobi manipulerande tillbakavisas. Jag kostar dock på mig att göra denna ödesdigra jämförelse som få andra vågar.

Svenska muslimer, i synnerhet palestinier, blir idag utsatta för en kollektiv gaslighting. Å ena sidan är de, som grupp, föremål för massakrer och etnisk rensning. Å andra sidan utsätts de för en surrealistisk dualism av förnekelse och berättigande av konflikten i Gaza. Islamofobin är i navet av denna gaslighting som är så allomfattande och multifacetterad att den måste brytas ned för att göras greppbar för en normaliserande allmänhet:   

Det råder en utbredd förnekelse eller förminskning av det pågående folkmordet mot palestinier, ofta genom retoriken om "kriget mellan terrorstämplade Hamas och Israel", vilket ger en missvisande bild av en jämlik militär konflikt.

Rapporteringen om Gaza domineras av självförsvarsnarrativet, där Israel, som offer, får ovillkorligt stöd från Sverige och andra länder.

Civila palestinska offer framställs ofta som opersonliga siffror, och våldet beskrivs som passiva skeenden utan förövare. Samtidigt betonas ett stort antal personliga och gripande berättelser från den israeliska sidan, ofta med israelisk militär som den primära källan.

Svenska muslimers personliga koppling till folkmordet ignoreras, och istället avkrävs de på fördömanden av organisationer och händelser som de, på grund av sitt ursprung och sin tro, indirekt hålls ansvariga för.

Kritik av sionismen misstolkas som antisemitism och stöd till terrorism, vilket drabbar muslimer som framför denna kritik särskilt hårt. 

Denna kollektiva gaslighting hade inte varit möjlig utan islamofobin som till följd av “kriget mot terrorismen” länge institutionaliserat en avhumanisering av muslimer. Den globala vågen av islamofobi har även gett den svenska extremhögern möjlighet att vinna mark under de senaste 15 åren, vilket kraftigt har bidragit till normaliseringen av antimuslimska attityder.

Den upplevda ökningen av antisemitism är i själva verket en förvrängd version av begreppet, som används för att rättfärdiga det ovillkorliga stödet till israel hemma i Sverige. Den systematiska negligeringen av islamofobin, som har ökat avsevärt sedan den 7 oktober, är inte bara ett uttryck för den redan existerande islamofobin i samhället, utan även en aspekt av sionismens omvärldsanalys och påverkansstrategi. 

Kringskär varje muslims liv i det offentliga rummet.

Islamofobin, i kombination med den förvrängda användningen av antisemitism, kringskär varje muslims liv i det offentliga rummet. Att antisemitism används som ett starkt verktyg för att rättfärdiga pågående folkmord och svenskt stöd till detsamma, gör denna diskurs inte bara skev och osann, utan också livsfarlig.

Den som efterfrågar forskning som bevisar att islamofobin har ökat kan betrakta hur den hittills har urholkat det internationella rättssystemet och skördat över 186 000 liv inför stående ovationer i en av världens mäktigaste kongresshallar. 

Ovationer som ekar högt i den svenska maktens korridorer.