Debatt: Hyckleri att bara sjunga om solidaritet

Kajsa Holm blev förvånad över att Enskedespelet har så liten mångfald på scen, trots att Dalen ligger bara runt knuten. ”Priviligierade måste aktivt engagera sig i att bryta klass- och rasklyftor i samhället.”

Kultur- och teaterföreningen Enskedespelet kallar sig själva ”en folklig teater” och syftar till att främja olika former av kulturellt uttryck där barn och vuxna tillsammans hjälps åt att skapa teater utifrån kända pjäser. Det står även på hemsidan att ursprung och erfarenhet inte ska vara betydande för vilka som kan delta i uppsättningen, alla ska känna sig välkomna.

Gemenskapen som kan växa kring teater är unik. Att få kliva in i en roll tillsammans med andra, där verkligheten inte behöver ha någon betydelse, kan för många människor vara nyckeln till att förstå och älska sig själv. När vardagen blir outhärdlig kan en teaterscen ge nytt ljus åt livet, allt får vara möjligt.

Debatten mellan Stockholms stads trafikkontor och kulturföreningen var löst när premiären hölls och föreställningen kunde som vanligt spelas i Margaretaparken i Enskede. Glädjen var om ännu mer påtaglig än vanligt, hurra-rop inifrån tältet ljöd ut till de nyfikna i kön, som sträckte sig ovanligt långt in i skogen. 

Ändå kunde jag inte helhjärtat glädja mig åt detta i grunden fantastiska projekt. Jag var kluven inombords mellan å ena sidan kärleken till kulturen, å andra sidan... 

För vem är kulturen till? 

Gamla Enskede är en idyll där grönska och vackra pittoreska villor samsas med små grusvägar á la Barnen i Bullerbyn goes storstad. Det är här som kulturen blir till, uppenbarligen. Det är här den behövs och får plats, uppenbarligen. Det är här det finns tid att engagera sig som förälder i att ens barn ska få ta del av den bästa av världar, såklart. 

I slutscenen av uppsättningen Oliver Twist sjöng hela ensemblen en sång där budskapet var solidaritet och gemenskap. Att alla människor är lika mycket värda. Det är så lätt att säga fina ord, svårare att omvandla dem till verkliga handlingar.

Dalen är Gamla Enskedes baksida, bokstavligt talat. Svänger du till vänster när du går ut från Sandsborgs tunnelbana ser vardagen förmodligen annorlunda ut. Det har uppstått en segregation.

I Gamla Enskede bor det nästan uteslutande vita svenska medelklassfamiljer. I Dalen är det inte lika lätt att sätta en gemensam nämnare för boende på de 14 gårdarna. Allt från ensamstående till flerfamiljsboenden, fyrabarnsfamiljer och äldre par samsas om körsbärsträd och ekar. Inkomsterna är generellt lägre. Dalens rykte är ofta dåligt, många negativa kommentarer på forum för bostäder gör att få av fri vilja väljer att flytta dit. Hög brottslighet och ”stökigheter” är beskrivningar som smutskastar området.

Men även där bor det barn, barn som är lika mycket barn som de barn som svänger till höger från tunnelbanan. Barn med drömmar och svajande självförtroende. Jag såg inga av de barnen under de tre timmarna jag satt inne i det kvava tältet i Margaretaparken. 

Även om det bara skiljer en sväng, ett tunnelbanespår, mellan barnen så är deras möjligheter och självklara tillgångar eoner ifrån varandra. I dagens Sverige är det svårt att skapa en så homogen grupp. Ljuset slocknar. Hur kan denna segregation över huvud taget vara möjlig?

Tillgången till kulturen ligger i kunskapen om att den finns. För de som inte har tid eller möjlighet att engagera sig, eller har de ”rätta” kontakterna, är den kunskapen obefintlig. Då görs inget aktivt val att ansöka om medlemskap i frivilliga teatergrupper, för en vet inte om att de existerar. 

Det är hyckleri att tala om solidaritet och demokrati utan att göra en insats för att förverkliga dess innebörd. Här krävs det att priviligierade aktivt engagerar sig i att bryta klass- och rasklyftor i samhället, en sång hjälper inte i praktiken när de utsatta inte hör den. 

Om Enskedespelets organisatörer en dag skulle svänga vänster, faktiskt lyssna på sina egna ord: alla är värda lika mycket. Besöka Nytorpsskolan, berätta om föreningen för de elever som innan har varit ovetande. Sprida kunskapen om Enskedespelet till föräldrar på förskolor i Dalen, berätta om teater och om hur stor föreställningen är. Då skulle orden få en annan innebörd och ge möjlighet att bryta den osynliga barriären som har skapats mellan människor.

Kultur är inte på samma sätt en del i vardagen, så som skola, arbete och familj. Den behöver få utrymme, men den behöver också vara tillgänglig för alla. Inte bara för de priviligierade som vet att den finns där, till höger efter tunnelbanan.