Debatt: Hur världen hanterar coronakrisen avgör framtiden

Om den ekonomiska krisen som följer i spåret av Covid-19-virusets härjningar blir den djupaste sedan 1930-talet vet vi ännu inte. En sak är dock säker: hur krisen hanteras under den närmaste tiden kommer att definiera samhällsutvecklingen i många år framöver. Därför finns all anledning att, mitt i den nödvändiga och akuta mobiliseringen för att bekämpa smittspridningen och vårda de sjuka, stanna upp och reflektera över vilken inriktning samhällsutvecklingen bör ta.

”Låt aldrig en bra kris gå till spillo” är ett citat som brukar tillskrivas Winston Churchill, och det låter cyniskt nu när människor faktiskt dör. Men det uttrycker också en viktig insikt: krisåtgärder är alltid politiska. Själva nödläget skapar ett stort handlingsutrymme för extraordinära åtgärder. De med makt kommer att framställa dem som nödvändiga och utformade för att minimera skadeverkningarna, och nödläget skapar en stark press hos alla att acceptera dem.

Kris innebär maktförskjutning

Kriser leder därför ofta till uppslutning kring sittande regering. Men de leder också till maktförskjutningar. Plötsligt kan stora företag, kanske hela ekonomin, bli beroende av stöd och stimulanser från staten för att överleva. Hur staten agerar då är också politiskt. Stimulanspaket kan utformas för att hålla storföretagen och deras nuvarande affärsmodeller intakta. Men de kan också utformas för att åstadkomma exempelvis klimatomställning, minskade ekonomiska klyftor, eller större samhällelig krisberedskap.

Statligt stöd behöver inte vara passiva lån eller bidrag till företag. De kan vara förenade med motkrav, till exempel att bidra till klimatomställning. De kan vara selektivt inriktade på branscher och företag som inte bidrar till att sabba miljön, och lämna andra företag och branscher att klara sig bäst de kan. Stöd kan ske genom att staten går in som aktiv delägare och får makt att driva bolaget i önskvärd riktning. Staten kan även stimulera ekonomin genom att dra igång viktiga infrastrukturprojekt som järnvägar eller göra sociala investeringar i välfärden.

Grön giv möjlig

En som förstår detta är Internationella Energiorganet IEA:s chefsekonom Fatih Birol som nyligen beskrev krisen som ett ”gyllene tillfälle” att styra om energisektorn mot fossilfrihet. I USA, som härom dagen beslöt om ett rekordstort stimulanspaket, säger nu Demokraternas Joe Biden att nästa paket måste ha en grönare profil och lägga grunden för en ”Green New Deal”: en statlig storsatsning på förnybar energi och andra klimatåtgärder som samtidigt skapar jobb och social trygghet.

Idén uppstod under den förra djupa krisen 2007–2008. De första rapporterna om en ”Green New Deal” publicerades av UNDP (2008) och New Economics Foundation (2009). Många länder genomförde verkligen gröna omställningsprogram, i olika grad. En sammanställning i Kate Tienhaaras Green Keynesianism and the Global Financial Crisis (2018) visar att i Sydkorea var 80 procent av stimulanserna gröna, i Kina över 30 procent, medan de flesta utvecklade länder låg mellan 0 och 15 procent. USA, under nyvalda presidenten Barack Obama, räddade bilindustrin med ett rekordstort stödpaket, men satsade också cirka 120 miljarder dollar på gröna investeringar.

Förvånansvärt tyst

I Sverige är det ännu förvånansvärt tyst om gröna stimulanser. Här har unikt stora krispaket till företag lagts i bred politisk enighet och utan nämnvärd debatt. Bara ett direkt stöd till klimatvärstingen flygbranschen skapade visst tumult. Då det har varit snabba åtgärder för att rädda en ekonomi i fritt fall och kanske bör vi ha visst överseende med det.

Men för att nå de högst satta klimatmålen får vi inte, med Churchills ord, låta den här krisen gå till spillo. Det är under den maktbalans som tillfälligt gynnar den offentliga sektorn som vi har störst möjlighet att vidta de åtgärder som krävs. Det gyllene tillfället för klimatomställning är nu.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.