Debatt: Hur mycket kostar ett liv?

”Flickan bakom pansarglasen” identifierade sig som pojke, en pojke som hette Linus. Men Linus fick aldrig möjligheten att leva. Den okunskap som råder inom socialförvaltningen i dag är skrämmande. Beslut som borde kräva särskild kompetens fattas av personer med socionomexamen men utan arbetslivserfarenhet. Kan man studera sig till att veta hur man hanterar ett fall så allvarligt som Linus? Var kommer statens ansvar att ge dessa personer adekvat vidareutbildning in?

Är allt socialtjänstens fel? Nej, verkligen inte, men i dag ekar de tomma platserna inne på individ- och familjeomsorgen i nästan alla kommuner. De handläggare som fortfarande stannar hanterar så många ärenden samtidigt att kvaliteten på varje enskilt ärende måste ifrågasättas, för hur mycket kan man som enskild individ hantera?

Vi på Novahuset får in många ärenden från personer som många gånger tappat tron på att deras fall går att lösa. Med glädje kan jag säga att de i många fall blir bevisade motsatsen.

Linus fall rör inte de frågor som vi vanligtvis arbetar med, men vi, precis som svenska folket, blev berörda av fallet när det förra året uppmärksammades stort i media. Ett barn som under sitt korta liv flyttas vid mer än 30 tillfällen mellan olika placeringar, ett barn som förlorar sina mänskliga rättigheter när hen fråntogs möjligheten till umgänge och skolgång.

Linus bonusmamma berättar att Linus största dröm som barn var att bli veterinär, en dröm som fråntogs hen genom psykisk ohälsa och felbehandling.

2011 hade Linus placerats 24 gånger och enligt bonusmamman hade den då åttaåriga Linus blivit bältad vid ett flertal tillfällen inne på den slutna psykiatrin.

Linus hade autism och led enligt psykiatrin av vanföreställningar, hen ansågs vara svårhanterlig och aggressiv. Linus var ett svårt fall, ett ärende som socialtjänsten i Eskilstuna helst vill glömma. Men för mig var Linus ett barn. När en 14-åring försökt att ta sitt liv inte vid ett tillfälle, utan vid 19, undrar jag hur samhället kan vända kalla handen till och medicinera barnet till en nivå av oigenkännlighet. Hos vem ligger ansvaret?

När jag för en tid sedan pratade med Linus pappa och bonusmamma i telefon var de på väg att hämta ut Linus tillhörigheter på hemmet där hen tog sitt liv. Linus blev utskriven från akutpsykiatrin på egen begäran natten innan självmordet. Psykiatrin skrev utan vidare ut ett 14-årigt barn med grov psykisk ohälsa. Detta trots att Linus vid detta tillfälle var omhändertagen enligt lagen om vård av unga (LVU). Något som egentligen borde ha inneburit att flera vuxna skulle ha varit inblandade vid ett sådant beslut.

Dagen efter utskrivningen från akutpsykiatrin var Linus tillbaka på sitt boende, där hen fick en oövervakad promenad på tio minuter. Under dessa tio minuter hann Linus ta sitt liv.

Linus, barnet samhället gav upp, är inte längre en börda för psykiatrin eller socialtjänsten. Föräldrarna som förlorat sitt barn har inte rätt att få ut handlingarna och det föreligger heller inte någon grund till skadestånd, enligt Eskilstuna kommun. Kommunen anser att de har gjort vad de har kunnat utifrån de resurser de haft.

Enligt uppgift kostar ett stödboende cirka 2 200 kronor per natt och en akutplacering av ett barn 5 000–25 000 kronor per dygn. Detta är två av många alternativ som Linus erbjöds. Sammanställer man dessa kostnader i Linus fall landar vi på en skrämmande hög summa.

Linus borde ha fått rätt behandling från början.

Efter att ha samtalat med sju olika HVB-hem tecknas en mörk bild: det hade gått att hjälpa Linus om rätt vård hade satts in. De ansvariga på HVB-hemmen ställer samma fråga: hur arbetade man för att bygga upp Linus förtroende för de vuxna?

Hur kunde man låta Linus tappa detta viktiga förtroende genom att gång på gång riva upp placeringarna?

I ett blogginlägg som Linus skrev så skriver hen ”Jag orkar inte med det här livet för socialen, HVB-hemmet och Bup som aldrig hjälper, bara förvarar mig hos dem”.

En text som formulerar den verklighet Linus befann sig i, en verklighet där alla vuxna svikit och aldrig någonsin stannar kvar.

Kerstin Weigl skriver i Aftonbladet den 4 september ” Jag ringer Mehmed Hasanbegovic, chef för socialförvaltningen i Eskilstuna. Han säger först att de “lider med familjen”. Och sedan:

– Detta är samtidigt det ärende vi känner oss mest trygga i att vi har gjort allt vi kunnat. Vi har gått all-in med resurser.

Hur är det möjligt?

Socialtjänsten måste granskas och de resurser som behövs för att stabilisera upp en dalande myndighet sättas in. Politikerna kan inte längre välja att se bort när barn och unga tar sina liv i brist på hopp och framtidstro. Vi kan inte välja att blunda efter att självmordet har ägt rum. Vi måste agera – inte bara som organisationer och föreningar, inte bara som myndigheter och vårdinstanser utan även som privatpersoner.

Vi har ett kollektivt ansvar inför dessa barn och alla andra barn. Tiden att agera är nu.