Debatt: Hur många fler kvinnor ska behöva dö?

I torsdags hittades en kvinna i 40-årsåldern allvarligt knivskadad i en lägenhet i Årsta. En dryg timme senare avled hon till följd av sina skador. Hennes 52-årige make sitter nu häktad misstänkt för mordet. Samtidigt framkommer uppgifter om att kvinnan en kort tid före mordet, utan framgång, ansökt om kontaktförbud.

Dödligt våld mot kvinnor i nära relationer kommer sällan som en blixt från klar himmel. Det visar en kartläggning från den oberoende tankesmedjan Stiftelsen Tryggare Sverige. I de flesta fall kan man efteråt konstatera att den avlidne tidigare haft kontakt med flera myndigheter så som polis, socialtjänst med flera samt att riskfaktorerna för upprepad utsatthet oftast varit tydliga, för att inte säga uppenbara. Det innebär att fler av de cirka 13–20 kvinnor som varje år dödas av en bekant gärningsperson inte hade behövt dö med ett annorlunda och mer professionellt agerande från olika myndigheters sida.

Precis så tycks det ha varit med kvinnan i Årsta. Så sent som i maj blev mannen gripen och sedermera dömd till skyddstillsyn för att ha misshandlat kvinnan vid två tillfällen och dessutom ha skurit sönder hennes klänning då den enligt honom var ”opassande” och ”närmast provocerande” eftersom den hade bara axlar. Endast dagar senare lämnade kvinnan in en ansökan om äktenskapsskillnad och i augusti ansökte hon om kontaktförbud. En ansökan som avslogs med motiveringen:

”Det finns ingen pågående brottsutredning mot ”NN”. Det har inte heller påståtts att han skulle ha begått några nya brott sedan brotten han dömts för eller att han på annat sätt skulle ha trakasserat ”NN”. Sedan domen har ”NN” och ”NN” ömsesidigt sms:at varandra angående barnen och lägenheten utan att detta lett till brott eller andra trakasserier. ”NN” har uppgett att ”NN” möjligen skulle acceptera om hon säger nej till honom om han skulle komma hem till henne”.

De senaste årens granskningar av rättsväsendets och socialtjänstens arbete med ärenden om brott i nära relationer visar på stora och grundläggande brister. Det handlar bl.a. om att arbetet bedrivs i olika omfattning, med hjälp av olika arbetsmetoder och med olika organisatoriska lösningar, vilket i sin tur föranleder stora skillnader såväl mellan som inom myndigheterna.

För den drabbade innebär detta ett geografiskt lotteri, där förutsättningarna att få sina rättigheter tillgodosedda varierar beroende på var i landet man bor och vilka medarbetare inom polisen, socialtjänsten etcetera man möter.

För att personer som utsätts för brott i nära relationer ska få adekvat hjälp, stöd och skydd, måste behovet av olika stödjande och brottsförebyggande insatser (däribland kontaktförbud) grunda sig på en strukturerad hot- och riskbedömning, så kallad riskanalys.

Sådana bedömningar (exempelvis SARA:SV som används vid brott i nära relationer) syftar till att på ett systematiskt och strukturerat sätt sammanställa information om bland annat gärningspersonens aktuella och tidigare brottslighet för att identifiera risker för upprepad utsatthet för brott och bedöma behovet av skyddsinsatser för den drabbade. En SARA-bedömning ska därmed ligga till grund för polisens brottsförebyggande arbete, men utgör även ett utmärkt stöd för åklagarens beslut om kontaktförbud.

En enkel genomgång av den tidigare domen i det aktuella fallet visar på ett antal riskfaktorer. Det handlar om våld mot partner, svartsjuka och äganderättsbehov, konfliktfyllt förhållande som dessutom försämrats under senare år, missbruk i samband med våldstillfället samt psykiska problem. Utöver detta tillkommer en mycket viktig riskförhöjande omständighet i form av den äktenskapsskillnad som kvinnan ansökte om strax efter misshandeln.

Sammantaget finns det i detta ärende ett antal mycket uppenbara risk- och sårbarhetsfaktorer som borde ha uppmärksammats dels i samband med den tidigare misshandeln i maj, dels vid ansökan om kontaktförbud i augusti. Huruvida polisen de facto genomfört en sådan riskanalys framkommer inte. Analysen tycks i vart fall inte ha utgjort en grund för beslut om hjälp, stöd och skyddsinsatser för kvinnan.

Ett flertal rapporter från bland annat Stiftelsen Tryggare Sverige visar att trots att polisen vid det här laget haft många år på sig att förankra arbetet med brott i nära relationer i allmänhet och strukturerade hot- och riskbedömningar i synnerhet präglas verksamheten fortfarande av stora och grundläggande brister. Arbetet bedrivs på slumpnivå och nödvändig kompetens saknas.

Ytterligare en komplikation som tillkommer är att de hot- och riskbedömningar som trots allt genomförs, sällan fungerar som underlag för åklagarens beslut om kontaktförbud. En anledning till att detta tycks vara att bedömningarna kan innehålla känsliga uppgifter om skyddspersonen. Konsekvensen blir att åklagarna många gånger inte efterfrågar information ur hot- och riskbedömningar eftersom de är rädda för att den så kallade partsinsynen som enligt sekretesslagen tvingar dem att lämna ut känsliga uppgifter till berörd part.

Eftersom en åklagare inte gör den typen av riskbedömning som åligger polisen, baseras beslut om kontaktförbud på den enskilde tjänstemannens egen bedömning. Detta medför att det är stora regionala skillnader vad gäller andelen beviljade ansökningar om kontaktförbud, vilket framgår av en undersökning från Stiftelsen Tryggare Sverige.

I praktiken innebär detta att förutsättningarna för en brottsdrabbad att få ett kontaktförbud beviljat, varierar beroende på vilken åklagarkammare (och/eller vilken enskild åklagare) som handlägger ärendet. Utöver denna problematik inom åklagarväsendet visar tidigare undersökningar att majoriteten av landets polismyndigheter saknar upparbetade rutiner som säkerställer en professionell handläggning av ärenden om kontaktförbud.

Även om ett kontaktförbud inte är ett heltäckande skydd för den drabbade kan det innebära skillnaden mellan liv och död. Utfärdandet av ett kontaktförbud har ett viktigt signalvärde till den drabbade om att samhället tar hot, olaga förföljelse etcetera på allvar, samtidigt som det är en tydlig signal till gärningspersonen att samhället ser allvarligt på de beteenden som ligger till grund för kontaktförbudet.

En förutsättning för att utveckla arbetet med att utreda och förebygga brott i nära relationer samt säkerställa att de som drabbas av brott erhåller adekvat hjälp, stöd och skydd handlar om att polisen, åklagarna samt kommunerna vet vad som ska göras och hur detta arbete ska bedrivas. Men för att dessa tre viktiga aktörer ska kunna fullgöra sina uppdrag måste det dessutom finnas förmåga att lösa ställda uppgifter. Med förmåga i detta sammanhang avses exempelvis utbildning, resurser och organisatoriska lösningar.

Hur många kvinnor ska behöva dö innan åklagarmyndigheten, polisen, socialtjänsten och andra myndigheter börjar ta brott i nära relationer på allvar?