Hoppa till innehållet

Opinion

Debatt: Hur många fler barn ska bli våldtagna?

Dagens ETC

Återigen har en man som våldtagit ett barn undsluppit straff. Hur många fler ska drabbas innan rättsväsendet och politiker griper in och ser till att det finns fungerande lagar och välutbildade, kompetenta personer som tillämpar dem? undrar flera debattörer.
Det här är en debattartikel.
Det är skribenten och inte Dagens ETC som står för åsikten.

Ett barn, en 14-årig flicka, blir våldtagen av en nästan tio år äldre man, en gift tvåbarnsfar. Tingsrätten dömer mannen för våldtäkt till fängelse i två år. Hovrätten tillämpar en undantagsbestämmelse om sexuellt utnyttjande och sänker straffet till skyddstillsyn. Hovrätten skriver:

”Inget annat har framkommit än att den sexuella samvaron från bådas sida var helt frivillig.”

Men: I sexualbrottslagstiftningen finns det en tydlig uppdelning mellan vuxna och barn. Ett barn kan inte gå med på sexuella handlingar med vuxna och därmed befria den vuxne från ansvar.

I Sverige är åldergränsen 15 år, trots att FN:s barnkonvention kräver att den ska sättas vid 18. Den här flickan hade fyllt 14 bara tre månader före övergreppet. Att hovrätten tar upp att det skulle ha varit fråga om ”frivillig samvaro” är alltså irrelevant. Undantagsbestämmelsen som hovrätten tar till för att rädda förövaren från fängelsestraff (mot att han frivilligt undergår behandling, säkert angeläget) är inte avsedd för en situation som denna. Mannen har gått in på en internetsajt under falska uppgifter om sig själv och där kontaktat barnet och stämt möte med henne för att använda henne till sex, väl medveten om att hon bara var 14 år. Vad barnet skrivit och sagt ska inte påverka den vuxnes ansvar.

Vidare är det häpnadsväckande hur hovrätten överhuvudtaget inte tar hänsyn till flickans psykiska hälsotillstånd – och vad mannen måste ha begripit om det. I domen framgår det att 14-åringen sedan tidigare hade problem med närvaro och vänner i skolan och hade en jobbig situation hemma på grund av föräldrarnas skilsmässa. Det finns många sätt att döva ångest på, att använda sex som självskadebeteende är ett sådant. En vuxen som tar del av ett barns agerande på en internetsajt och i sms som här inser rimligen att barnet inte mår bra. Men hovrätten saknar tydligen kunskap om dessa grundläggande fakta. Istället skriver den:

”Det är hovrättens bedömning att målsägande, med hänsyn till sin utveckling och omständigheterna i övrigt, hade förutsättningar att bedöma och ta ställning till situationen. Vidare hade hon bara ungefär nio månader kvar till fyllda 15 år, vilket utgör gränsen för att gärningen enligt de aktuella lagrummen.”

På det sättet läggs ansvaret på barnet i stället för på den tilltalade vuxne mannen som utfört våldtäkten. Han som visste att hon var 14 år gammal och som ändå förgrep sig på henne.

Det är även tydligt i domen att flickan har fått frågor gällande varför hon skaffat kontot på internetsajten, och det spekuleras i att det kan ha varit för att ”träffa en äldre kille”. Av domen att döma har den åtalade mannen inte fått några frågor av den karaktären. Hovrätten anser med andra ord att det inte är konstigt att en gift tvåbarnsfar tar kontakt med ett barn som är nästan tio år yngre än honom själv för att föreslå att han ska få ha sex med henne. För det framgår även tydligt i domen att det var han ”som tog kontakt med henne”.

Det spelar ingen som helst roll ifall hon har eller vill ha ett konto på internetsajten. Det som spelar roll är att en vuxen man utnyttjat och våldtagit ett barn.

Det hovrätten säger med sin dom är att det är ”mindre allvarligt” att våldta ett barn i en situation som den här, en situation som vi i dag tyvärr känner väl och har god kunskap om och som är helt olik de fall som lagstiftaren avsåg med undantagsbestämmelsen. Detta är inte första gången vi ser den här typen av friande dom. Inte heller andra och inte heller tredje. Rättens ignorans och okunskap om psykisk ohälsa hos barn och uppenbara önskan att bortse från den vuxne mannens ansvar kan inte accepteras.

Utöver att sexualbrottslagstiftningen måste ändras, måste politiker avsätta resurser så att det finns tydliga och obligatoriska krav på att personer inom rättsväsendet, såsom domare och åklagare, utbildas i dessa frågor. Justitieministern och justitiedepartementet har ett ansvar att se till att detta blir verklighet, och det kan inte vänta.

Hur många fler barn ska bli våldtagna innan rättsväsendet och politiker griper in och ser till att det finns fungerande lagar och välutbildade, kompetenta personer som tillämpar dem? Vuxensamhället – politiker och makthavare – måste agera. Barnen kan inte vänta.

Anna Thomasson

Ordförande Fatta

Robert Petersén

Fatta man

Madeleine Leijonhufvud

Professor emerita i straffrätt

Julia Östfeldt

Emma Blomdahl

Föreningen Tillsammans

Zandra Kanakaris

Förbundsordförande Unizon

Olga Persson

Generalsekreterare Unizon