Hur kan Bokmässan vara tyst om det som sker i Gaza?

På fredag har jag tenta i statsrätt: yttrandefrihet, tryckfrihet, demonstrations- och föreningsfrihet. De senaste två veckorna, som jag enligt kursplanen borde ha lagt på ihärdigt tentaplugg, har jag tillbringat på gräsmattan utanför Stockholms universitet. Sedan 14 maj har studenter och akademiker befunnit sig i tältlägret dygnet runt, i protest mot de fruktansvärda folkrättsbrott som Israel begår i Palestina.

Stockholms universitet har avtal med fyra israeliska lärosäten, som alla uttryckligen stöttar folkmordet. Ett av dessa universitet är Hebreiska universitetet i Jerusalem, som är delvis beläget i en illegal bosättning i Östra Jerusalem och är platsen där ockupationen av Västbanken planerades.

Idag, tisdag, har jag tagit en paus från tältlägret, i syfte att panikplugga inför fredag. Jag bläddrar lite i kurslitteraturen men strax efter frukost finner jag mig återigen distraherad från studierna: Bokmässans program ska presenteras. I september kommer min första roman ut, och jag lyckades tjata till mig av mitt snälla förlag att jag skulle få delta på Bokmässan. I självcentrerat hopp om att mässans redaktörer ska välja att lyfta just mig (bland 800 medverkande) sitter jag klockan 09.00 därför klistrad framför presskonferensen, istället för att studera tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen.

Folkmordet som jag har ägnat de senaste veckorna åt att belysa, nämns i något som närmast liknar en bisats.

En stor del av det presenterade materialet gäller Ryssland-Ukraina. Redaktören Oskar Ekström nämner tre ukrainska poeter samt två seminarier på samma tema. Folkmordet som jag har ägnat de senaste veckorna åt att belysa, nämns i något som närmast liknar en bisats. Det ”extremt svåra ämnet” berörs i ett seminarium vid namn ”Ett år senare”, ett namn som antyder att det som nu sker i Palestina började den 7 oktober.

Ett annat seminarium som nämns är det som ska hållas av Eva Illouz, professor i sociologi vid Hebreiska universitetet. Samma universitet där ockupationen av Västbanken planerades, samma universitet som är delvis beläget i en olaglig israelisk bosättning på palestinsk mark. Ämnet som under hennes ledning ska diskuteras är “den judiska responsen på Hamas terrorattack den 7 oktober”.

Något som med lätthet kunde ha kopplats till Palestina under presskonferensen, är Erik Eje Almqvists omnämnande av den dansk-palestinske poeten Yahya Hassan. I detta sammanhang talar dock Almqvist om honom endast som dansk.

Det palestinska perspektivet på den pågående “konflikten” lyser med sin frånvaro.

Efter 45 minuter är presskonferensen slut och jag är mycket illa berörd (och mitt ego har fått sig en mild törn – naturligtvis lyfte redaktörerna varken mig eller min roman). Världens mest väldokumenterade folkmord pågår mitt framför allas ögon. Spädbarn blir av med sina huvuden och människor bränns upp i smältande tält. Redaktörerna för Bokmässan är tysta.

Ekström citeras i Dagens Nyheter, där han säger att Bokmässan alltid är en spegling av samtiden och att det i år märks extra tydligt. Han har inte fel. Sveriges tystnad kring Israels obeskrivligt vidriga brott mot mänskligheten, speglas i Bokmässans presskonferens. Jag börjar fundera på om jag verkligen gjorde rätt, som tjatade till mig att få åka dit.