Debatt: Hur jag städade bussen och lärde mig att skapa fred i världen

Kulturkooperativet i Bredsjö består av tre kooperatörer; kulturmångsysslare som jobbar som galningar, arbetsdagar på 16 timmar såväl vardag som helg. I oktober hade de ett dokumentärscenkonstprojekt på gång och en del av projektet skulle visas för publiken i Norrsundet. Så de hade fullt upp som vanligt.

Ett par dagar innan vi reste frågade de om jag kunde städa deras älskade skåpbil som oftast kallas för ”bussen”. Naturligtvis kunde jag göra det. Jag var ju volontär, och jag gillar att städa (Det är sant! Tro mig!). Men när jag började plocka upp matförpackningar med matrester, mögliga kaffekoppar och smutsiga gafflar på golvet, märkte jag att jag kände mig lite irriterad, kanske till och med förnedrad. För i min idealvärld är det vuxna människors ansvar att städa efter sig när de hade ätit, och att inte lämna sina matrester under sätet.

Det är redan ett framsteg att jag ens märker en sådan reaktion i mig själv och kan klä det i ord. Mina kunskaper i att hantera mina känslor och sociala situationer har varit minst sagt bristfälliga. Jag brukar försvara mig med det faktum att jag är finsk, och som om det inte räckte till, jag kommer också från den staden i Finland som är mest känd för invånarnas negativa sätt att uttrycka sig, Björneborg. ”Inte helt skit”, säger man där när man vill hylla något.

Men den här gången begrep jag att det var något konstigt med mitt sätt att reagera på den ostädade bussens tillstånd. Jag var helt säker på att kooperatörer absolut inte ville förnedra mig, och troligtvis tänkte de inte heller att det var emot några oskrivna regler att lämna sopor i bussen. Så det måste vara i mitt huvud som problemet fanns. Och egentligen hade det hänt ganska ofta i mitt liv att jag blev arg när jag tyckte att någon inte alls betedde sig så som jag ansåg som artigt eller respektfullt. I somras hade jag också haft det lite svårt att dela köket i Bredsjö Stationshus med andra volontärer – då hade jag ibland känt mig som en dagislärare som städar efter barn.

Ibland händer saker i livet i precis rätt tid. När vi kom till Norrsundet på fredag eftermiddagen, fick vi delta i föreläsningar och workshops som handlade om konflikthantering och kommunikation i allmänhet. Jag gick och lyssnade på en föreläsning om Nonviolent communication av föreläsaren Johan Rinman, och där fick jag som på beställning svar på mina funderingar över mina egna reaktioner på stöket i bussen.

Vi fick höra att egentligen kan vi alltid bara föreslå önskemål för varandra. Och när jag följde tankens logik, insåg jag att vi är fria att svara nej till vilka som helst av de önskemål vi får. Naturligtvis har vi kommit överens om några gemensamma regler i form av lagar i samhället, men om vi vill tvinga folk att följa regler, då kommer vi till slut att straffa de olydiga med dödsstraff. Och det har jag alltid betraktat som det största brottet mot mänskliga rättigheter.

Då insåg jag också, att när jag hade uttryckt ett (irriterat) önskemål om att inte kasta sopor på golvet, hade jag inte varit redo att ta ett nej. Jag hade trott att jag hade rätt och att de andra hade fel. Och hur ofta hade inte jag själv tänkt att om bara alla människor skulle kunna ta ett nej, då skulle vi till exempel inte ha några våldtäkter i världen. Jag ser flisan i min broders öga men märker inte bäverbygget i mitt eget.

Troligtvis kommer väggarna i Bredsjö Stationshus höra några svordomar på finska också i framtiden, när någon som inte delar min ideal om ordning har jobbat i köket före mig. Men då kommer jag troligtvis också minnas föreläsningen i Norrsundet, lugna ner mig och vara ett steg närmare att skapa fred i världen.