Debatt: Hur bygger vi ett starkt medborgarinflytande?

Jag vill ha hjälp med att bygga medborgarinflytande som blir så djupt och vardagligt att borgarna inte kan riva upp det även om de skulle vinna nästa val.
   Jag vill vara med och bygga något som står så stadigt att det inte kan rivas, skriver Ann-Margarethe Livh, bostads- och demokratiborgarråd i Stockholm stad.

Jag läste Nabila Abdul Fattahs ledare om regeringens kultursatsning för miljonprogrammen (Dagens ETC 28/10) och jag skriver under på vartenda ord. Den situation hon beskriver för Stockholmsförorten Botkyrka skulle jag själv kunnat beskriva för mitt Järva, om inte idag så för 10–15 år sedan. Jag har levt genom många kulturprojekt, såväl hiphop som hemslöjd – likt allting annat så går det trender inom politiken – men miljonprogrammen står kvar och det gör också miljonprogrammens problem.

Jag är demokratiborgarråd i den nya majoriteten i Stockholms stad och det medför ansvar för det som kallas för ytterstaden. Men det var ett ansvar jag också ville ha – inte bara för att jag är en av alltför få politiker i stadshuset som faktiskt bor i ett miljonprogram – utan också för att det är där jag tror att Stockholms framtid ligger.

Det finns saker som är unikt med förorten, miljonprogrammen, ytterstaden. Som inte handlar om problemen utan om möjligheterna. När alltmer i innerstaden likriktas, segregeras och steriliseras har miljonprogrammen den fördelen att man ännu kan hitta billiga bostäder där och därför också kan våga sticka ut. Det handlar inte om att romantisera.

En av förklaringarna till att lägenheterna fortfarande är relativt tillgängliga i bostadsbristens Stockholm är ju de nedskärningar som drabbat dessa områden. Det är heller ingenting som ett demokratiborgarråd kan lösa på egen hand. Inga projekt i världen kan förstås lösa det faktum att skolorna utarmats, att renoveringsbehoven kvarstår, att servicen lagts ned. De är förstås inte unika problem, och det är inte förortsproblem i någon annan bemärkelse än att de äger rum i förorten. Lösningen är därför inte heller någon särskild förortslösning.

Nabila har helt rätt i sin kritik av regeringens satsning och som demokratiborgarråd vill jag inte göra samma misstag. Men hur går man då till väga? Hur går vi till väga? Hur fördelar vi resurser utan att de fastnar på vägen i kommunal byråkrati eller bara ramlar ned till samma projektexperter som alltid söker pengarna?

Samma politik har förts gentemot ytterstaden i så många år att vi vant oss och har svårt att tänka oss det på något annat sätt. Vi – alla vi som är engagerade i detta – måste komma vidare från kritik till förslag. Jag bokar in så många möten jag hinner med människor som är engagerade i sociala rörelser i ytterstaden och säger ”Nu är det jag som är ansvarig – håll mig ansvarig. Vad ska vi göra?”

Ett första steg är att frigöra resurser – att som Nabila säger ”ge det till rapparna, dansarna, graffitimålarna, poeterna, författarna, musikerna och arkitekterna som bor i de höghus som alla vill komma åt.” Eftersom stadens satsning inte bara är en kultursatsning kan listan göras oändligt mycket längre: till tjejforumen, studiebesök, gerillaodling, de som ordnar spelningar eller läxhjälp.  

Jag har fått en del förslag på hur det kan bli bättre – att det idag är för svårt att hitta resurserna, att kommunen är svår att förstå sig på och att kriterierna står i vägen.

Bra – det har vi börjat ändra. Vad mer?

Jag vill verkligen ha hjälp att bygga medborgarinflytande som blir så djupt och vardagligt att borgarna inte kan riva upp det även om de skulle vinna nästa val. Jag vill vara med och bygga något som står så stadigt att det inte kan rivas. Så att om 10–15 år igen så säger man ”Vi skulle vilja göra lite projekt, men folk i ytterstaden i Stockholm är så vana att få bestämma själva att de aldrig skulle gå med på det”.

Men jag behöver er hjälp – alla ni som läser ETC, ni som är engagerade i en organisation eller brinner på egen hand. Vad kan vi göra tillsammans?

Hör av er.