Debatt: Hungriga barn betalar för marknadskraschen

Utanför Stadsmissionen, ­Svenska kyrkan och andra hjälp­organisationer ringlar nu köerna långa. Här får människor stöd med basvaror som med näppe håller dem flytande. Personer som av faktorer de inte råder över ­tvingats till förtvivlans rand. Det är ett behjärtansvärt – och bokstavligen livsviktigt – stöd som organisationerna erbjuder, utan dem hade läget för många varit än värre. Men vi behöver samtidigt fråga oss ­själva om inte köer för ett paket ris och lite pasta är det yttersta tecknet på ett system som spricker i ­sömmarna. Det känns som om en tidsmaskin tagit oss tillbaka till en tid där allmosor är svaret på fattigdom. När slutade vi ta gemensamt ansvar för ett samhälle som håller ihop?

Om empati gick att äta vore vi alla mätta. Synd bara att tomt prat om just empati är det enda som högerregeringen verkar vilja komma med. Hyresgäst­föreningen, Rädda Barnen, Svenska Röda Korset och Majblomman larmar alla om att situationen är akut för allt fler barn och barnfamiljer i Sverige. De ställer krav på åtgärder för att möta barn­fattigdomen. Barn med tomma magar, bland andra som går mätta. I ett av världens rikaste länder. Det är egentligen ofattbart. Hur har vi hamnat här? Och varför saknar vi viljan att ta oss härifrån?

”Bit ihop”, är statsminister Ulf Kristerssons (M) svar till magarna som kurrar. ”Välj bort dyr ost”, hälsar oligopolet i matvaru­handeln. I parallellsamhället ­ligger makten över människors vardag hos beslutsfattare som inte har någon markkontakt. I parallellsamhället växer ­utanförskapet i takt med ­misstron. Regeringens sjukdomsinsikt är som nätläkarens, den som aldrig möter patienten öga mot öga. Det blödande såret erbjuds inget plåster, det räcker att statsministern blåser på det och viskar att allting kommer att gå över.

Det är lustigt, det där med marknaden. Hur krisen blottar dess brister. När allting går framåt av bara farten, då lyfts den till skyarna som det himmelska som ger oss vårt välstånd. I den ekonomiska överhettningens tidevarv är människan trygg under marknadskrafternas beskydd.

Att klyftorna ökar är inget problem, intalas vi med. Alla är ju med på tågresan mot det goda livet, om än i lite olika vagnar. Och förresten är det en viktig princip att bankerna och företagen tjänar rikligt med pengar. Hur ska de annars ha råd att stötta dig när tiderna blir tuffare?

Men när pendeln svänger, när marknaden rasar, matpriserna stiger, inflationen rusar och plånboken hos den vanliga människan blir tunnare och tunnare, då är plötsligt ansvarsförhållandet ombytt. Då är det människan som ska ta ansvar för marknaden. Arbetarklassen ska återigen vara den som står åt sidan. Hur ska bankerna och företagen annars ha råd att hjälpa dig när tiderna blir bättre?

Men vänta, var det inte marknaden som skapade situationen från första början, kanske den näsvise undrar. Nej, dummer, den flitiga marknaden skapade välståndet, den lata människan var orsaken till dess förfall. Utifrån denna förklaringsmodell går vi sedan ihop, samlar oss och formulerar vårt försvar. Och svaret blir givetvis därefter.

En arbetsmarknad som inte producerar tillräckligt många jobb kan bara åtgärdas genom att sänka lönen för dem som arbetar på den och försämra villkoren för dem som lämnats utanför. En slumrande ekonomi kan bara väckas om den redan fattige ger mer till den redan rike.

Att vara en vanlig löntagare i marknadskraschen är som att ­vakna bakfull utan att först ha ­varit berusad. Notan för marknadsfesten kan tydligen bara betalas av den som aldrig var bjuden.